Hur vi hamnade här

Jag inser nu att jag kanske behöver ge lite bakgrund till vår historia. Just nu verkar informationen om oss och vårt "skaffa-barn-projekt" tämligen magert.

Det som gör det hela lite trixigt är att jag ännu inte kommit så långt in i föräldra-psykosen att jag är bekväm med att diskutera mitt underliv och diverse kroppsvätskor med fan och hans moster. (Speciellt inte med mostern, risken är då att hon skulle berätta om SINA, och det vill jag inte vara med om.) Men en viss förklaring är nödvändig för att ni alls ska tro på att det här är en barn/gravidblogg.

Den som inte vill ha personliga detaljer hänvisas vänligen till nästa inlägg.
Jag utfärdar härmed en:

*BIOLOGI-VARNING*



Jag sov mig igenom biologilektionerna i skolan och de stunder jag var vaken diskuterade vi mest könssjukdomar och liknande. Hardcore-info om hur man gör barn (med garanterat resultat) förekom knappast. På högstadiet är man mer fokuserad på att informera ungarna om hur man INTE blir förälder. Jag skulle inte kunna peka ut mina äggstockar på en underlivskarta om mitt liv hängde på det. Hela det här med att skaffa barn innebär därför att man plötsligt finner anledning att informera sig.

Nu fungerar inte min biologi riktigt som det är tänkt. Jag har ätit för mycket god mat de senaste åren/livet, och min kropp har därför bestämt sig för att lägga ner det där med ägglossningen, eftersom jag uppenbart ändå inte tänker försöka attrahera en man. Nu är jag ju begåvad med en man som int ehar samma krassa inställning till en kvinnas kropp som mina hormoner har, och därmed uppstår en krock. Så mycket har jag faktiskt lärt mig att jag vet att ägglossning inte är en grej man kan skippa om man vill ha resultatet "bebis".

Det är garanterat vikten det är fel på, det konstaterade vi genom en utredning för några år sedan (långt innan vi faktiskt ville ha barn), eftersom jag gillar att vara förberedd. Läkaren såg en smula svettig ut när han skulle tala om för mig vad mitt problem berodde på, utan att få en vansinnig kvinna på halsen. Så när jag själv föreslog att jag trodde att det var vikten så såg han ut som han vunnit en miljon på lotto, och nickade lättade. Jo så var det troligen.

Jag måste alltså gå ner i vikt för att kunna gå upp i baby-vikt. När jag väger mindre kommer ägglossningen igång (vilket jag vet, eftersom jag testat ett par gånger när jag haft engagemang nog att hålla igen på maten). MItt mål under hösten är därför att gå ner i vikt för att kunna bli gravid.

Vår plan var att mjukstarta det hela, trots bristande bistånd från min kropp, och så skulle det lösa sig med tiden. Dagen efter att vi "Mjukstartat" meddelade min kropp att den åter tänker vara med i matchen, så nu sitter jag här med årtusendets PMS (ska man inte få Pms innan och inte under tiden??!) och hatar alla killarna i Idol. Om blickar kunde döda så hade det legat en hög med lik framför Anders Bagges stol kan jag säga.

Så det blev inte ett dugg med vår mjukstart. Om två veckor är det "skarpt läge" och sedan kan var som helst hända. Visserligen läste jag i förrgår att medel för tiden det tar ett par att få till det är 7 månader, och att allt mellan 1 månad och 17 månader är fullständigt normalt, så man vet ju inte. Vi kan teoretiskt lyckas på första inom några veckor, men kan lika gärna få vänta i över ett år.
...

Så, där är vi nu. Om universum vill så har jag en alien i magen om några veckor (eller Jan Guillou, fråga mig inte vad vi fick det namnet ifrån). Det är skrämmande, även om det givetvis är något vi vill. Men saker och ting tenderar att bli jätteskrämmande när man står på tröskeln till något nytt, eftersom man står där och vet att tar jag ett steg till så går det inte att vända tillbaka. Det är en speciell känsla onekligen.