Inlägg
Två personer i min närhet har under sin graviditet mått rejält illa i 9 månader. Det var min fasa när jag inledde det här, att det skulle gå så för mig också.
Nu har jag klarat mig hyfsat bra. Sedan vecka 5 ungefär mår jag konstant illa så att det stör mig och jag vill hålla fast mig i stolen och panikandas. Problemet är att när man gjort det en hel helg så är man ganska slut. Att försöka möta det med "små mål mat, och äta ofta" gick inte alls. Jag åt konstant en hel helg, men mådde ändå skit. 10 min efter varje mål kändes det hyfsat, sen var det kört igen.
Så, efter min pregnancy-bootcamp-weekend-from-hell totg jag en taxi ned till apoteket och köpte Prostafen. Sen fick jag livet tillbaka. Jag är nu i vecka 11, och det sägs att för de flesta så avtar illamåendet efter vecka 12. Jag hoppas på det.
Det känns inte klockrent att behöva äta tabletter varje dag, men jag "känner efter" två gånger om dagen, och NEJ det går inte utan dem. Så det blir en karta till, och en till. Fass, Apoteket, Sjukrådgivningen samt BVC:s samlade websida rekomenderar Prostafen och säger att det inte är någon fara. Tabletterna har funnits i 16 år, gravida har ätit dem sedan dess. Om tabletterna hade orsakat tentakler eller rutig hud så hade de vetat det för länge sedan. Men likt förbannat så ska man ha dåligt samvete för att man inte är en "god gravid" container och lider istället...
Häromdagen hade Rhett lagat middag. Hamburgare. Gott. prolemet är att vår köksfläkt är värdelös och mest låter. det var stekos i hela lägenheten när jag kom hem. Jag fick springa in i vardagsrummet, slänga upp fönstret och stå där i 20 minuter innan jag vågade röra mig därifrån.
Men visst är det underbart att vara gravid!? Man blir så vacker, det lyser om en, livet får en ny mening och yadiyadiya...
Jag tror att gravditet och förlossning är universums sätt att se till att du uppskattar dina barn. På samma sätt som med semestrar. INGEN kommer hem från en semester och säger att det inte var superbra och att allt var underbart! Har de tagit ledigt från jobbet, betalat 30.000kr, suttit bredvid en vitlölksstinkade kärring i 7 timmar på ett trångt flygpan där de fått betala extra för att ha med sig bagage... då tänker de så fan heller erkänna att det inte var värt det!!
Så, har man gått igenom det sunkiga helvetet som kallas graviditet och förlossning så kommer ingen att ens nudda vid tanken på att det inte var värt det.
(Man kan vara cynisk som gravid också. Det talas inte om det, för det är inte fint, och gravida kvinnor som på sin höjd skratta åt saker som "den röda teletubbien ramlade så skojsigt på gräset" och tänka väna tankar. Men det är på låtsas. Bakom den vackra gravid-glorian döljer sig en kvinna som helst av allt vill se Magnus Uggla gå igenom vedflisen i "Fargo" för att han någonsin kom på att skriva en låt om illamående.)
Visar inlägg med etikett irritationsmoment. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett irritationsmoment. Visa alla inlägg
fredag 20 mars 2009
lördag 14 februari 2009
Känslor på bussen
Förr var jag totalt okänslig för sorgliga saker. När alla tjejer grät sig rödögda till Lejonkungen och Titanic så satt jag bredvid oberörd. Jaha, Simbas pappa dog. So what, det är ett tecknat lejon..?
På senare år har jag plötsligt börjat bli känslosam till tv-program och böcker och allt möjligt. Jag har blivit blödig med åren helt enkelt.
Nu vet jag inte om detta har stegrats ett steg till iom sedan Harry flyttat in, men jag på den senaste veckan har jag berörts av de mest galna saker.
1. Jag lyssnar på talbok på nätterna, samt på väg till och från jobbet. För en vecka sedan lyssnade jag på den sista i Hamilton-serien (Jan Guillou). Pierres (en av karaktärerna) dotter är kidnappad och han åker runt bland sina forna vänner i Främlingslegionen för att be dem ställa upp på en räddningsauktion. Och när de börjar prata om kamratskapet i legionen, och att det är klart att de ska hedra sina gamla löften... då får jag tårar i ögonen där mitt på bussen och får bita mig i läppen för att inte börja storgråta. För att det är så fint.
2. Går över till nästa talbok, Harry Potter 1. Denna gång börjar jag nästan gråta på bussen för att Harry och hans vänner pratar fint om vänskap, och sen tänker jag på karaktärer som dör senare i serien. Allt är så fint.
3. Igår kollade jag på ishockey på tv. Malmö mot AIK. På senare tid har jag engagerat mig en hel del i hur det går för Malmö, och efter att de "Bra" spelarna gav sig av när pengarna var slut och klubben fick sätta in ett gäng juniorer som ingen trodde på, och de går in och dominerar, så är jag extra brydd. Vi gick på matchen mot Nybro som de vann med 7-1, och publiktrycket var enormt. SÅ när jag satt där igår framför tv:n och såg 12.000 personer heja och ge MIF stående ovationer så tänkte jag på hur mycket det måste betyda för de uträknade juniorerna att få ett sådant stöd. Och höll på att börja gråta. För det var så fint.
4. När jag gjorde mina naglar för några dagar sedan så satt jag och kallpratade med tjejen som man brukar göra. Eftersom jag var gravidtrött så höll jag på att somna och ville helst inte prata alls, men hon blev mer och mer besvärad över min tystnad, så när vi slutligen kom in på ämnen som tv och familj så kände jag mig tvungen att svara. Jag råkade säga att jag hade en make, och då frågade hon om vi hade barn också. I det läget svarade jag att det var på gång och väntades i oktober. Jag känner henne inte, hon vet praktiskt taget bara mitt förnamn. Det kändes riskfritt att avslöja en sådan sak för en främlig.
Det skulle jag inte ha gjort. Hennes ögon började att lysa och hon gav sig in i en 10 minuter lång utläggning om hur fint det är med barn, hur värt det är med all sömnlöshet och besvär, och när de säger jag älskar dig så förlåter man allt och glömmer alla besvär. Själv ville jag bara döda henne för att hon babblade och höll mig gisslan med mina halvfärdiga naglar så jag var tvungen att lyssna på det fullständigt ointressanta dravlet. Jag bet mig i kinden och fokuserade på "inte vara otrevlig mot folk bara för att de är tråkiga". JAG SKITER VÄL I OM DU ÄLSKAR DINA BARN!!!
Vi kan alltså sammanfatta läget med att jag gråter av rörelse över militärer och hockeyspelare, men får våldsamma tendenser av känslosmetiga berättelser om andras barn.
Nåja jag är inte ensam. När jag berättade det här för en vän igår sa hon att hon ofta blir rörd till tårar av nationalsången. För att det är så fint. Alltid något.
På senare år har jag plötsligt börjat bli känslosam till tv-program och böcker och allt möjligt. Jag har blivit blödig med åren helt enkelt.
Nu vet jag inte om detta har stegrats ett steg till iom sedan Harry flyttat in, men jag på den senaste veckan har jag berörts av de mest galna saker.
1. Jag lyssnar på talbok på nätterna, samt på väg till och från jobbet. För en vecka sedan lyssnade jag på den sista i Hamilton-serien (Jan Guillou). Pierres (en av karaktärerna) dotter är kidnappad och han åker runt bland sina forna vänner i Främlingslegionen för att be dem ställa upp på en räddningsauktion. Och när de börjar prata om kamratskapet i legionen, och att det är klart att de ska hedra sina gamla löften... då får jag tårar i ögonen där mitt på bussen och får bita mig i läppen för att inte börja storgråta. För att det är så fint.
2. Går över till nästa talbok, Harry Potter 1. Denna gång börjar jag nästan gråta på bussen för att Harry och hans vänner pratar fint om vänskap, och sen tänker jag på karaktärer som dör senare i serien. Allt är så fint.
3. Igår kollade jag på ishockey på tv. Malmö mot AIK. På senare tid har jag engagerat mig en hel del i hur det går för Malmö, och efter att de "Bra" spelarna gav sig av när pengarna var slut och klubben fick sätta in ett gäng juniorer som ingen trodde på, och de går in och dominerar, så är jag extra brydd. Vi gick på matchen mot Nybro som de vann med 7-1, och publiktrycket var enormt. SÅ när jag satt där igår framför tv:n och såg 12.000 personer heja och ge MIF stående ovationer så tänkte jag på hur mycket det måste betyda för de uträknade juniorerna att få ett sådant stöd. Och höll på att börja gråta. För det var så fint.
4. När jag gjorde mina naglar för några dagar sedan så satt jag och kallpratade med tjejen som man brukar göra. Eftersom jag var gravidtrött så höll jag på att somna och ville helst inte prata alls, men hon blev mer och mer besvärad över min tystnad, så när vi slutligen kom in på ämnen som tv och familj så kände jag mig tvungen att svara. Jag råkade säga att jag hade en make, och då frågade hon om vi hade barn också. I det läget svarade jag att det var på gång och väntades i oktober. Jag känner henne inte, hon vet praktiskt taget bara mitt förnamn. Det kändes riskfritt att avslöja en sådan sak för en främlig.
Det skulle jag inte ha gjort. Hennes ögon började att lysa och hon gav sig in i en 10 minuter lång utläggning om hur fint det är med barn, hur värt det är med all sömnlöshet och besvär, och när de säger jag älskar dig så förlåter man allt och glömmer alla besvär. Själv ville jag bara döda henne för att hon babblade och höll mig gisslan med mina halvfärdiga naglar så jag var tvungen att lyssna på det fullständigt ointressanta dravlet. Jag bet mig i kinden och fokuserade på "inte vara otrevlig mot folk bara för att de är tråkiga". JAG SKITER VÄL I OM DU ÄLSKAR DINA BARN!!!
Vi kan alltså sammanfatta läget med att jag gråter av rörelse över militärer och hockeyspelare, men får våldsamma tendenser av känslosmetiga berättelser om andras barn.
Nåja jag är inte ensam. När jag berättade det här för en vän igår sa hon att hon ofta blir rörd till tårar av nationalsången. För att det är så fint. Alltid något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
