Fan ta dig Magnus Uggla

Två personer i min närhet har under sin graviditet mått rejält illa i 9 månader. Det var min fasa när jag inledde det här, att det skulle gå så för mig också.

Nu har jag klarat mig hyfsat bra. Sedan vecka 5 ungefär mår jag konstant illa så att det stör mig och jag vill hålla fast mig i stolen och panikandas. Problemet är att när man gjort det en hel helg så är man ganska slut. Att försöka möta det med "små mål mat, och äta ofta" gick inte alls. Jag åt konstant en hel helg, men mådde ändå skit. 10 min efter varje mål kändes det hyfsat, sen var det kört igen.

Så, efter min pregnancy-bootcamp-weekend-from-hell totg jag en taxi ned till apoteket och köpte Prostafen. Sen fick jag livet tillbaka. Jag är nu i vecka 11, och det sägs att för de flesta så avtar illamåendet efter vecka 12. Jag hoppas på det.

Det känns inte klockrent att behöva äta tabletter varje dag, men jag "känner efter" två gånger om dagen, och NEJ det går inte utan dem. Så det blir en karta till, och en till. Fass, Apoteket, Sjukrådgivningen samt BVC:s samlade websida rekomenderar Prostafen och säger att det inte är någon fara. Tabletterna har funnits i 16 år, gravida har ätit dem sedan dess. Om tabletterna hade orsakat tentakler eller rutig hud så hade de vetat det för länge sedan. Men likt förbannat så ska man ha dåligt samvete för att man inte är en "god gravid" container och lider istället...

Häromdagen hade Rhett lagat middag. Hamburgare. Gott. prolemet är att vår köksfläkt är värdelös och mest låter. det var stekos i hela lägenheten när jag kom hem. Jag fick springa in i vardagsrummet, slänga upp fönstret och stå där i 20 minuter innan jag vågade röra mig därifrån.

Men visst är det underbart att vara gravid!? Man blir så vacker, det lyser om en, livet får en ny mening och yadiyadiya...

Jag tror att gravditet och förlossning är universums sätt att se till att du uppskattar dina barn. På samma sätt som med semestrar. INGEN kommer hem från en semester och säger att det inte var superbra och att allt var underbart! Har de tagit ledigt från jobbet, betalat 30.000kr, suttit bredvid en vitlölksstinkade kärring i 7 timmar på ett trångt flygpan där de fått betala extra för att ha med sig bagage... då tänker de så fan heller erkänna att det inte var värt det!!

Så, har man gått igenom det sunkiga helvetet som kallas graviditet och förlossning så kommer ingen att ens nudda vid tanken på att det inte var värt det.

(Man kan vara cynisk som gravid också. Det talas inte om det, för det är inte fint, och gravida kvinnor som på sin höjd skratta åt saker som "den röda teletubbien ramlade så skojsigt på gräset" och tänka väna tankar. Men det är på låtsas. Bakom den vackra gravid-glorian döljer sig en kvinna som helst av allt vill se Magnus Uggla gå igenom vedflisen i "Fargo" för att han någonsin kom på att skriva en låt om illamående.)

Känslor på bussen

Förr var jag totalt okänslig för sorgliga saker. När alla tjejer grät sig rödögda till Lejonkungen och Titanic så satt jag bredvid oberörd. Jaha, Simbas pappa dog. So what, det är ett tecknat lejon..?
På senare år har jag plötsligt börjat bli känslosam till tv-program och böcker och allt möjligt. Jag har blivit blödig med åren helt enkelt.

Nu vet jag inte om detta har stegrats ett steg till iom sedan Harry flyttat in, men jag på den senaste veckan har jag berörts av de mest galna saker.

1. Jag lyssnar på talbok på nätterna, samt på väg till och från jobbet. För en vecka sedan lyssnade jag på den sista i Hamilton-serien (Jan Guillou). Pierres (en av karaktärerna) dotter är kidnappad och han åker runt bland sina forna vänner i Främlingslegionen för att be dem ställa upp på en räddningsauktion. Och när de börjar prata om kamratskapet i legionen, och att det är klart att de ska hedra sina gamla löften... då får jag tårar i ögonen där mitt på bussen och får bita mig i läppen för att inte börja storgråta. För att det är så fint.


2. Går över till nästa talbok, Harry Potter 1. Denna gång börjar jag nästan gråta på bussen för att Harry och hans vänner pratar fint om vänskap, och sen tänker jag på karaktärer som dör senare i serien. Allt är så fint.



3. Igår kollade jag på ishockey på tv. Malmö mot AIK. På senare tid har jag engagerat mig en hel del i hur det går för Malmö, och efter att de "Bra" spelarna gav sig av när pengarna var slut och klubben fick sätta in ett gäng juniorer som ingen trodde på, och de går in och dominerar, så är jag extra brydd. Vi gick på matchen mot Nybro som de vann med 7-1, och publiktrycket var enormt. SÅ när jag satt där igår framför tv:n och såg 12.000 personer heja och ge MIF stående ovationer så tänkte jag på hur mycket det måste betyda för de uträknade juniorerna att få ett sådant stöd. Och höll på att börja gråta. För det var så fint.



4. När jag gjorde mina naglar för några dagar sedan så satt jag och kallpratade med tjejen som man brukar göra. Eftersom jag var gravidtrött så höll jag på att somna och ville helst inte prata alls, men hon blev mer och mer besvärad över min tystnad, så när vi slutligen kom in på ämnen som tv och familj så kände jag mig tvungen att svara. Jag råkade säga att jag hade en make, och då frågade hon om vi hade barn också. I det läget svarade jag att det var på gång och väntades i oktober. Jag känner henne inte, hon vet praktiskt taget bara mitt förnamn. Det kändes riskfritt att avslöja en sådan sak för en främlig.
Det skulle jag inte ha gjort. Hennes ögon började att lysa och hon gav sig in i en 10 minuter lång utläggning om hur fint det är med barn, hur värt det är med all sömnlöshet och besvär, och när de säger jag älskar dig så förlåter man allt och glömmer alla besvär. Själv ville jag bara döda henne för att hon babblade och höll mig gisslan med mina halvfärdiga naglar så jag var tvungen att lyssna på det fullständigt ointressanta dravlet. Jag bet mig i kinden och fokuserade på "inte vara otrevlig mot folk bara för att de är tråkiga". JAG SKITER VÄL I OM DU ÄLSKAR DINA BARN!!!



Vi kan alltså sammanfatta läget med att jag gråter av rörelse över militärer och hockeyspelare, men får våldsamma tendenser av känslosmetiga berättelser om andras barn.

Nåja jag är inte ensam. När jag berättade det här för en vän igår sa hon att hon ofta blir rörd till tårar av nationalsången. För att det är så fint. Alltid något.

I väntan på...vadå?

*Biologi-varning*


Månaderna gick. Från den 29:e september när vi försökte för första gången, förbi jul och nyår utan resultat. I mitten på januari kom den fjärde ägglossningen (vad jag vet iaf) och jag började vara rejält trött på att inget hänt. Fyra månader är givetvis ingenting i sammanhanget, men eftersom jag har noll tålamod när jag väl bestämt mig för saker och ting så kändes det som en evighet.

Onsdagen den 4:e februari skulle det vara dags för ett nytt besked och jag var rätt nedslagen och säker på att det inte skulle bli något nu heller. Tröstade mig med en rejäl 30-årsfest som skulle bjuda på goda drinkar i februari, om det inte blev något.

Den 4:e fick jag lite ont i magen, men det var också allt.
Den 5:e fortfarande lite ont i magen. Jag tolkade det som hånande mensvärk och inget mer.
Den 6:e fyllde jag år och åt god tårta och smaskig paj. Ont i magen, men inget mer.
Den 7:e åt jag/vi upp resterna av pajen och tårtan. Jag skyllde mina nyligen uppflammande blemmor i ansiktet på tårtan. På måndag skulle jag köpa ett test.
Den 8:e hade jag ont i magen. Nu av två orsaker. Nervositet och stress.

Måndag kom. Jag köpte test och gick som en zombie på jobbet. När jag äntligen slutade för dagen mådde jag illa (av nervositet givetvis..) och skyndande hem för att göra testet. Nu, fem dagar över tiden och med en molande magvärk kanske det ändå skulle finnas en chans??

Jag hann knappt få av mig ytterkläderna förrän jag kastade mig iväg för att göra testet. Jag skulle aldrig kunna äta innan jag visste. Testet genomfördes och jag hämtade Rhett. Vi höll om varandra, där framför handfatet, och så vände jag sakta på stickan så att vi kunde avläsa resultatet.

Det var ett plus.

Ett omisskännligt plus, och inget gick att misstolka. Världen stannade. Vi kramades. Gick för att äta middag, båda i lätt chocktillstånd. Vad säger man nu liksom? Firandes med hamburgare och potatismot satt vi där och försökte att greppa vad vi ställt till med. Helt plötsligt hade allt fått en förklaring. Jag var gravid.

Det här med ägg

Så här i väntan på ägglossning är det lätt att man börjar fundera.

*BIOLOGI-VARNING*



Som jag nämnt innan är jag rätt borta på allt som har med fortplantning att göra, förutom den praktiska delen. Det är helt enkelt teori-biten jag kuggar på, jag har aldrig känt något behov av att plugga in sådant heller. När andra kan ställa sin klocka (eller kanske mer kalender) eller sin ägglossningscykel så brukar min komma lite när den behagar och oftast alldeles för sent. Ungefär som jag själv. Jag brukar lite skämtsamt säga att enda gången jag kom i tid var när jag föddes (vilket jag också gjorde). Därefter har det varit lite så och så med tidspassningen. Det kanske helt enkelt är så att mina ägg varit i dåligt sällskap alldeles för länge?

Oftast så framställs ju ägget (eller äggen, det kan vara flera) som den lugna och harmoniska beståndsdelen, som stillsamt inväntar de galna spermierna som kutar fram i ilfart och vägrar fråga om vägen och därför kommer inte ens hälften fram till destinationen. Jag inser att den bilden inte passar mig. Mina ägg är alldeles för obstinata för att sitta ned och knyppla i väntan på att några spermier ska hitat rätt. Jag föredrar att se mina ägg som ninjatypen. Det känns mer "jag". Om jag får en bebis som sparkar mycket i magen så tänker jag ta det som ett bevis på att jag har rätt.




För den som känner för en lite mera pacifistisk variant rekomenderar jag denna länk:
http://www.iloveegg.com/egg_english.htm

Hur vi hamnade här

Jag inser nu att jag kanske behöver ge lite bakgrund till vår historia. Just nu verkar informationen om oss och vårt "skaffa-barn-projekt" tämligen magert.

Det som gör det hela lite trixigt är att jag ännu inte kommit så långt in i föräldra-psykosen att jag är bekväm med att diskutera mitt underliv och diverse kroppsvätskor med fan och hans moster. (Speciellt inte med mostern, risken är då att hon skulle berätta om SINA, och det vill jag inte vara med om.) Men en viss förklaring är nödvändig för att ni alls ska tro på att det här är en barn/gravidblogg.

Den som inte vill ha personliga detaljer hänvisas vänligen till nästa inlägg.
Jag utfärdar härmed en:

*BIOLOGI-VARNING*



Jag sov mig igenom biologilektionerna i skolan och de stunder jag var vaken diskuterade vi mest könssjukdomar och liknande. Hardcore-info om hur man gör barn (med garanterat resultat) förekom knappast. På högstadiet är man mer fokuserad på att informera ungarna om hur man INTE blir förälder. Jag skulle inte kunna peka ut mina äggstockar på en underlivskarta om mitt liv hängde på det. Hela det här med att skaffa barn innebär därför att man plötsligt finner anledning att informera sig.

Nu fungerar inte min biologi riktigt som det är tänkt. Jag har ätit för mycket god mat de senaste åren/livet, och min kropp har därför bestämt sig för att lägga ner det där med ägglossningen, eftersom jag uppenbart ändå inte tänker försöka attrahera en man. Nu är jag ju begåvad med en man som int ehar samma krassa inställning till en kvinnas kropp som mina hormoner har, och därmed uppstår en krock. Så mycket har jag faktiskt lärt mig att jag vet att ägglossning inte är en grej man kan skippa om man vill ha resultatet "bebis".

Det är garanterat vikten det är fel på, det konstaterade vi genom en utredning för några år sedan (långt innan vi faktiskt ville ha barn), eftersom jag gillar att vara förberedd. Läkaren såg en smula svettig ut när han skulle tala om för mig vad mitt problem berodde på, utan att få en vansinnig kvinna på halsen. Så när jag själv föreslog att jag trodde att det var vikten så såg han ut som han vunnit en miljon på lotto, och nickade lättade. Jo så var det troligen.

Jag måste alltså gå ner i vikt för att kunna gå upp i baby-vikt. När jag väger mindre kommer ägglossningen igång (vilket jag vet, eftersom jag testat ett par gånger när jag haft engagemang nog att hålla igen på maten). MItt mål under hösten är därför att gå ner i vikt för att kunna bli gravid.

Vår plan var att mjukstarta det hela, trots bristande bistånd från min kropp, och så skulle det lösa sig med tiden. Dagen efter att vi "Mjukstartat" meddelade min kropp att den åter tänker vara med i matchen, så nu sitter jag här med årtusendets PMS (ska man inte få Pms innan och inte under tiden??!) och hatar alla killarna i Idol. Om blickar kunde döda så hade det legat en hög med lik framför Anders Bagges stol kan jag säga.

Så det blev inte ett dugg med vår mjukstart. Om två veckor är det "skarpt läge" och sedan kan var som helst hända. Visserligen läste jag i förrgår att medel för tiden det tar ett par att få till det är 7 månader, och att allt mellan 1 månad och 17 månader är fullständigt normalt, så man vet ju inte. Vi kan teoretiskt lyckas på första inom några veckor, men kan lika gärna få vänta i över ett år.
...

Så, där är vi nu. Om universum vill så har jag en alien i magen om några veckor (eller Jan Guillou, fråga mig inte vad vi fick det namnet ifrån). Det är skrämmande, även om det givetvis är något vi vill. Men saker och ting tenderar att bli jätteskrämmande när man står på tröskeln till något nytt, eftersom man står där och vet att tar jag ett steg till så går det inte att vända tillbaka. Det är en speciell känsla onekligen.