Känslor på bussen

Förr var jag totalt okänslig för sorgliga saker. När alla tjejer grät sig rödögda till Lejonkungen och Titanic så satt jag bredvid oberörd. Jaha, Simbas pappa dog. So what, det är ett tecknat lejon..?
På senare år har jag plötsligt börjat bli känslosam till tv-program och böcker och allt möjligt. Jag har blivit blödig med åren helt enkelt.

Nu vet jag inte om detta har stegrats ett steg till iom sedan Harry flyttat in, men jag på den senaste veckan har jag berörts av de mest galna saker.

1. Jag lyssnar på talbok på nätterna, samt på väg till och från jobbet. För en vecka sedan lyssnade jag på den sista i Hamilton-serien (Jan Guillou). Pierres (en av karaktärerna) dotter är kidnappad och han åker runt bland sina forna vänner i Främlingslegionen för att be dem ställa upp på en räddningsauktion. Och när de börjar prata om kamratskapet i legionen, och att det är klart att de ska hedra sina gamla löften... då får jag tårar i ögonen där mitt på bussen och får bita mig i läppen för att inte börja storgråta. För att det är så fint.


2. Går över till nästa talbok, Harry Potter 1. Denna gång börjar jag nästan gråta på bussen för att Harry och hans vänner pratar fint om vänskap, och sen tänker jag på karaktärer som dör senare i serien. Allt är så fint.



3. Igår kollade jag på ishockey på tv. Malmö mot AIK. På senare tid har jag engagerat mig en hel del i hur det går för Malmö, och efter att de "Bra" spelarna gav sig av när pengarna var slut och klubben fick sätta in ett gäng juniorer som ingen trodde på, och de går in och dominerar, så är jag extra brydd. Vi gick på matchen mot Nybro som de vann med 7-1, och publiktrycket var enormt. SÅ när jag satt där igår framför tv:n och såg 12.000 personer heja och ge MIF stående ovationer så tänkte jag på hur mycket det måste betyda för de uträknade juniorerna att få ett sådant stöd. Och höll på att börja gråta. För det var så fint.



4. När jag gjorde mina naglar för några dagar sedan så satt jag och kallpratade med tjejen som man brukar göra. Eftersom jag var gravidtrött så höll jag på att somna och ville helst inte prata alls, men hon blev mer och mer besvärad över min tystnad, så när vi slutligen kom in på ämnen som tv och familj så kände jag mig tvungen att svara. Jag råkade säga att jag hade en make, och då frågade hon om vi hade barn också. I det läget svarade jag att det var på gång och väntades i oktober. Jag känner henne inte, hon vet praktiskt taget bara mitt förnamn. Det kändes riskfritt att avslöja en sådan sak för en främlig.
Det skulle jag inte ha gjort. Hennes ögon började att lysa och hon gav sig in i en 10 minuter lång utläggning om hur fint det är med barn, hur värt det är med all sömnlöshet och besvär, och när de säger jag älskar dig så förlåter man allt och glömmer alla besvär. Själv ville jag bara döda henne för att hon babblade och höll mig gisslan med mina halvfärdiga naglar så jag var tvungen att lyssna på det fullständigt ointressanta dravlet. Jag bet mig i kinden och fokuserade på "inte vara otrevlig mot folk bara för att de är tråkiga". JAG SKITER VÄL I OM DU ÄLSKAR DINA BARN!!!



Vi kan alltså sammanfatta läget med att jag gråter av rörelse över militärer och hockeyspelare, men får våldsamma tendenser av känslosmetiga berättelser om andras barn.

Nåja jag är inte ensam. När jag berättade det här för en vän igår sa hon att hon ofta blir rörd till tårar av nationalsången. För att det är så fint. Alltid något.

Simon & Thomas, snälla kom hit!

Det är mycket som måste ändras när man skaffar barn, på gott och ont. En sak som är intressant är inredningen hemma hos barnfamiljer, som följer helt andra regler än "normal inredning".

För det första så måste allt vara inplastat så att det är lätt att torka av. Det är barnfamiljer och Geroge Costanzas föräldrar i Seinfeld som sitter där med ett inplastat hem. Nåja, riktigt så långt har ni inte gått ännu. Men skinnsoffa ska det vara för "då är det så enkelt att torka bort kräkset". Ja det argumentet känns ju verkligen som den Karin Larsson-dröm jag hade i tankarna när vi nu skulle slänga ut 10.000kr på en ny soffa...

En annan ska är plastdukarna på köksbordet (eller alla bord som finns). Gärna med frukt på. Vaxduk är FULT!!! Men även här är det torka-av argumentet som gäller.

Barnfamiljer behöver inga trädgårdstomtar. De har redan diverse högar av färgglada plastsakers om sticker upp ur gräsmattan. En hink som legat där i generationer och växt ihop med gräsmattan. En bobby-car som hjulet trillade av på förra sommaren (eller sommaren innan dess) och 300 andra leksaker som ALLTID ligger på tomten. Jag fattar inte hur de lyckas klippa gräset. Troligen klipper de runt leksakerna. För leksakerna flyttar sig aldrig.

Till detta kommer alla de hinder som installeras för att hålla föräldrarna i trim. Grindar som man måste hoppa över 5 gånger om dagen. Högar av leksaker man kan halka på. Skåp och lådskydd som gör att du får ta i för kung och fosterland för att klara av, men din treåring fixar på nolltid. Vuxen-agility är det nya svarta.

Det är inte utan att man önskar sig en lagom Gay Britt som kan komma in och vifta med sitt trollspö och ta bort allt hemskt. Men troligen kommer jag ändå att vara borta av sömnbrist, så jag kommer ändå bara att kisa de första åren och därmed inte se allt hemskt i mitt hem. Se där, det löser sig.

Flickor bak i bilen

Det finns givetvis en hel del fördelar med att vara förälder. Till exempel att man aldrig mer behöver komma i tid, utan kan skylla på barnen och bli ursäktad oavsett om du dyker upp till julfirande i februari. Men det här med fördelar ska jag återkomma till.

En av de nackdelar jag inte ser fram emot är det här med bilresor. Jag vill nämligen inte sitta bak.

Problem:
Bilbarnsstolar måste sättas fram i passagerarsätet. Dels för att det anses som den säkraste platsen, och dels för att du inte kan hålla koll på en bebis i baksätet och du är ensam vuxen i bilen och sitter fram. Eftersom alla föräldrar vittnar om att de hellre drar ut sina naglar med tång än de monterar om en bilbarnsstol, så sitter den där den sitter. Förmodligen finns det många familjer som säljer bilen med stolen i, den dagen ungen inte behöver den längre, hellre än de försöker sig på att montera ned den. Tillverkaren till bilbarnsstolar måste vara släkt med Kamprad.

Så, är man då två vuxna (vilket vi ändå får hoppas på att vi kommer fortsätta vara även efter en presumtiv förlossning) så kommer en av oss att hamna i baksätet. Denna någon är till 99% kvinnan, ergo jag. Mitt problem med detta är att jag avskyr att sitta ensam i baksätet när alla som kan tänkas föra en konversation finns i framsätet. Jag hör dåligt och missar därför hälften av alla samtal och man känner sig helt utanför där bakom nackskydden. Dels så känns det som att man förpassas till barnbordet igen, förnedrande helt enkelt.

Om vi hade haft en limo eller en gammal A-ford så hade jag kunnat leka att jag var en sofistikerad "Miss Daisy" som hade hedersplatsen och blev skjutsad av chuafför. Men det lär vi inte ha. I dagsläget har vi iofs ingen bil alls, men det lär vi ha den dagen vi får barn.

Rhett hävdar att han inte alls förstår det här och att jag är smula galen. Men igår fick jag min upprättelse! Vi satt och tittade på "Efter Melodifestivalen" på SVT. Kristian Luuk skulle på utflykt med Charlotte Perelli, och de skulle ta hennes bil. När Luuk skulle svinga sin in på passagerarplatsen uppstår följande scen:

- Ups här satt en barnstol!
- Ja just det, du får nog sitta bak om det går bra...
- Så förnedrande! (Luuk sätter sig bakom Perelli.)

Jag tittar triumferande på Rhett. Äntligen har jag fått min revange!
- Där ser du! Det är inte bara jag! Det är förnedrande!
Rhett ger mig en lång blick.
- Mm, det är du... och en Est.

Så mycket för den upprättelsen. Jag antar man får vara nöjd så länge man slipper ligga i bagaget.