Flickor bak i bilen

Det finns givetvis en hel del fördelar med att vara förälder. Till exempel att man aldrig mer behöver komma i tid, utan kan skylla på barnen och bli ursäktad oavsett om du dyker upp till julfirande i februari. Men det här med fördelar ska jag återkomma till.

En av de nackdelar jag inte ser fram emot är det här med bilresor. Jag vill nämligen inte sitta bak.

Problem:
Bilbarnsstolar måste sättas fram i passagerarsätet. Dels för att det anses som den säkraste platsen, och dels för att du inte kan hålla koll på en bebis i baksätet och du är ensam vuxen i bilen och sitter fram. Eftersom alla föräldrar vittnar om att de hellre drar ut sina naglar med tång än de monterar om en bilbarnsstol, så sitter den där den sitter. Förmodligen finns det många familjer som säljer bilen med stolen i, den dagen ungen inte behöver den längre, hellre än de försöker sig på att montera ned den. Tillverkaren till bilbarnsstolar måste vara släkt med Kamprad.

Så, är man då två vuxna (vilket vi ändå får hoppas på att vi kommer fortsätta vara även efter en presumtiv förlossning) så kommer en av oss att hamna i baksätet. Denna någon är till 99% kvinnan, ergo jag. Mitt problem med detta är att jag avskyr att sitta ensam i baksätet när alla som kan tänkas föra en konversation finns i framsätet. Jag hör dåligt och missar därför hälften av alla samtal och man känner sig helt utanför där bakom nackskydden. Dels så känns det som att man förpassas till barnbordet igen, förnedrande helt enkelt.

Om vi hade haft en limo eller en gammal A-ford så hade jag kunnat leka att jag var en sofistikerad "Miss Daisy" som hade hedersplatsen och blev skjutsad av chuafför. Men det lär vi inte ha. I dagsläget har vi iofs ingen bil alls, men det lär vi ha den dagen vi får barn.

Rhett hävdar att han inte alls förstår det här och att jag är smula galen. Men igår fick jag min upprättelse! Vi satt och tittade på "Efter Melodifestivalen" på SVT. Kristian Luuk skulle på utflykt med Charlotte Perelli, och de skulle ta hennes bil. När Luuk skulle svinga sin in på passagerarplatsen uppstår följande scen:

- Ups här satt en barnstol!
- Ja just det, du får nog sitta bak om det går bra...
- Så förnedrande! (Luuk sätter sig bakom Perelli.)

Jag tittar triumferande på Rhett. Äntligen har jag fått min revange!
- Där ser du! Det är inte bara jag! Det är förnedrande!
Rhett ger mig en lång blick.
- Mm, det är du... och en Est.

Så mycket för den upprättelsen. Jag antar man får vara nöjd så länge man slipper ligga i bagaget.