I väntan på...vadå?

*Biologi-varning*


Månaderna gick. Från den 29:e september när vi försökte för första gången, förbi jul och nyår utan resultat. I mitten på januari kom den fjärde ägglossningen (vad jag vet iaf) och jag började vara rejält trött på att inget hänt. Fyra månader är givetvis ingenting i sammanhanget, men eftersom jag har noll tålamod när jag väl bestämt mig för saker och ting så kändes det som en evighet.

Onsdagen den 4:e februari skulle det vara dags för ett nytt besked och jag var rätt nedslagen och säker på att det inte skulle bli något nu heller. Tröstade mig med en rejäl 30-årsfest som skulle bjuda på goda drinkar i februari, om det inte blev något.

Den 4:e fick jag lite ont i magen, men det var också allt.
Den 5:e fortfarande lite ont i magen. Jag tolkade det som hånande mensvärk och inget mer.
Den 6:e fyllde jag år och åt god tårta och smaskig paj. Ont i magen, men inget mer.
Den 7:e åt jag/vi upp resterna av pajen och tårtan. Jag skyllde mina nyligen uppflammande blemmor i ansiktet på tårtan. På måndag skulle jag köpa ett test.
Den 8:e hade jag ont i magen. Nu av två orsaker. Nervositet och stress.

Måndag kom. Jag köpte test och gick som en zombie på jobbet. När jag äntligen slutade för dagen mådde jag illa (av nervositet givetvis..) och skyndande hem för att göra testet. Nu, fem dagar över tiden och med en molande magvärk kanske det ändå skulle finnas en chans??

Jag hann knappt få av mig ytterkläderna förrän jag kastade mig iväg för att göra testet. Jag skulle aldrig kunna äta innan jag visste. Testet genomfördes och jag hämtade Rhett. Vi höll om varandra, där framför handfatet, och så vände jag sakta på stickan så att vi kunde avläsa resultatet.

Det var ett plus.

Ett omisskännligt plus, och inget gick att misstolka. Världen stannade. Vi kramades. Gick för att äta middag, båda i lätt chocktillstånd. Vad säger man nu liksom? Firandes med hamburgare och potatismot satt vi där och försökte att greppa vad vi ställt till med. Helt plötsligt hade allt fått en förklaring. Jag var gravid.

Att vilja ha barn

Det här med att skaffa barn är ett extremt konstigt beslut.

Jag antar att både tanke- och beslutsprocessen liknar den som blivande fallskärmshoppare genomgår innan sitt första hopp:




- Måste jag hoppa?
Nej det måste jag givetvis inte. Det är ju ingen som håller en pistol mot huvudet på mig. Jag gör ju som jag själv vill. Däremot kan det ju kännas en smula utpekande att inte hoppa nu när vi åkt upp i planet/när jag redan gått kursen (läs: nu när jag är så här gammal och har ett stadigt förhållande, så stadigt att folk snart börjar skicka anonyma brev med tickande klockor bara för att göra en poäng).

- Kan jag inte leva ett trevligt liv utan att hoppa?
Jo, troligen. Livet kommer att se ut som det alltid gjort. Inget fel i det. Det är trevligt här på marken (Gud förbjude att man skaffar barn för att skaka liv i ett dött förhållande!) och det är rätt skrämmande att liksom välja bort det. Man ska ju inte fixa sådant som inte är sönder. Vårt liv är inte sönder. Det är förbannat bra. Det är ju en övervägande risk att det blir sämre, eller att jag hatar att hoppa fallskärm och blir skrämd för livet. Eller inte.
Men risken finns ju dessutom att man sitter där om 10 eller 20 år när tåget gått, när man levt likadant i en massa år till och DÅ inser att man skulle tagit chansen. Det sägs ju att man bara ångrar det man inte gjorde... Och vi kan ju onekligen det här med stabilt, ungt par i lägenhet i storstan nu. Vi har gjort det framgångsrikt i 10 år. Kanske dags att våga hoppa?

- Vill vi hoppa då?
Vill och vill... varför skulle någon vettig människa egentligen vilja kasta sig ut från ett flygplan på hög höjd. Vi har inga vingar. Om den stackars fallskärmen inte fungerar så dör man. Det händer enbart i "Liftarens Guide till Galaxen" att en stackare som faller fritt genom rymden plockas upp och räddas av en ny farkost och därmed överlever. Funkar inte fallskärmen är det kört. Ljög du om din vikt så är det troligen lite jobbigt också. De flesta av oss är inte vackra i en hoppdräckt heller.

Jag brukar fråga Rhett om han är säker på att han vill det här (det är lugnande att fokusera på någon annans ev hispighet och oro) och han brukar påtala att ingen vettig människa VILL ha kolikbarn, förstörd sömn, "skita ut en soffgrupp" (citat från Babben Larsson), få sämre med pengar och större ansvar (och det är ungefär så jag brukar tänka också). Den löneförhandlingen skulle du aldrig köpa! ("Se här Herr Johansson på lagret! Var sägs om att bli ekonomichef med personligt ansvar för budgeten? Du får 5000kr mindre i månaden med du kan ju sno en blyertspenna eller två.)

Det är väl klart att vi inte vill något av det där. Jag älskar att sova, gärna i 12 timmar. Jag har aldrig bytt en enda blöja och jag tycker att barn med matklet i ansiktet är småäckligt och inte alls sött. Förlossningen kommer att bli ett mindre helvete och det finns inte en chans att jag stoiskt ska genomlida den utan droger och "tänka på stenålderskvinnorna som minsann gjort det där i årtusenden". Men jag vill ha barn.

Jag vill ha barn. Det är en fullkomligt irrationell känsla, eftersom den går emot allt sans och förnuft. Jag bara vill.

Jag har aldrig varit barnkär, jag springer inte för att titta ned i barnvagnar och de flesta bebisar är fula. Men jag vill. Och precis på samma sätt som alla människor jag bad förklara hur de visste att de ville, så kan jag det inte. Jag vara vill.

Vissa dagar har jag trott att jag bara tror att jag vill, för att jag är kvinna i en viss ålder och förväntas vilja. Andra dagar har känslan varit så stark att jag låst in mig på toaletten mitt under julfirandet med släkten för att gråta över det faktum att jag inte har barn. Jag vill.

Det jag har kommit fram till är att jag på mitt vanliga sätt överanalyserar saker och gör dem svårare än vad det egentligen är. För sanningen är den att jag inte gillar förändringar. Jag gillar inte att träffa nya människor, att byta jobb eller utbildning är läskigt och bör undvikas så långt som möjligt. Men när förändringen är ett faktum så visar det sig alltid att det blev bra och det inte alls var så farligt som jag trodde. Så jag gissar att jag kan lära mig leva med bajsdoft, och fokusera på det som är bra.

Så jag hoppar nu. Det här är vårt tandemhopp, ut i det blå. Förhoppningsvis landar vi med båda fötterna på jorden och med en välutvecklad fallskärm (barn). Känner ni luftdraget?