Föräldrar-lagen

Eftersom jag inser att jag likt alla andra föräldrar kommer att genomgå någon form av lobotomi (alternativt en djup och livslång psykos) i samma stund som vi bestämmer oss för att skaffa barn, är risken stor att jag kommer att utsätta dels mina barn och framför allt min omgivning för otrevligheter.

För att stävja detta förfall och om inte annat ha en mera objektiv och sund värdegrund att se tillbaka på och kontrollera mig själv med, ämnar jag nu författa en lista. En lista på saker jag VET är fel/vidrigt/osmakligt och inte minst onödigt att göra.

Så, här följer nu en förteckning på vad du ”mamma-Scarlett” ska ge blanka fasen i! En noggrann förteckning på vad ditt barnlösa jag hade hatat dig för, och sett ner på dig för, om hon bevittnat. Väljer du trots dessa varningar att göra något av detta så ska du iaf veta att du hängett dig åt förfall och vanära. Det finns inga undanflykter, inga bortförklaringar som frikänner dig från skam om du gör NÅGOT på denna lista. INGET! Bara så du vet. Du kommer att tacka mig.

/Scarlett oHara Butler, barnlös/vid sina sinnens fulla bruk den 14 oktober 2008


---------------------------------------------------------
NÄR JAG BLIR FÖRÄLDER SKA JAG INTE…

Avdelning: Mat

1. Torka mina barn om munnen med disktrasan. Det finns hushållspapper din lata människa!

2. Äta upp det mitt barn inte vill ha. Är en kaka eller macka biten i är det dregel på den, och ska slängas, hur sugen du än är. Det är INTE synd att slänga mat som någon redan haft i munnen och spottat ut!

3. Regelbundet laga flera olika rätter till middag för att barnen inte äter den vanliga maten. Undantag när barnet är sjukt och behöver få i sig mat, men ett friskt barn kan äta det som bjuds!



Avdelning: Äckel

4. Lukta mitt barn i rumpan för att utröna innehållet i blöjan. Gå till ett annat rum och titta efter!

5. Byta blöjor vid kaffe-/middagsbordet. Blöjor byts på toan, alternativt i ett annat rum, där människor INTE försöker umgås!

6. Diskutera avföring eller andra kroppsvätskor med andra människor närvarande.

7. Aldrig, aldrig, aldrig tro att det är coolt att kunna byta blöjor i knäet, vid matbordet.


Avdelning: Sjukdom

8. Diskutera mitt barns utveckling, sjukdomar eller problem med andra vuxna som om de inte fanns i rummet, som om det är en hund! Det är förnedrande att behöver sitta bredvid och lyssna på när mamma berättar om mina utslag för kompisens mamma! Du kan berätta om dina uppfostringsproblem med barnen i ett annat rum.
Undantag: Sjukvårdspersonal eller annan expert/ansvarig som kan göra något åt problemet samt fram tills barnet är tre år.

9. Använda en gammal taskig febertermometer. Det inte DU vill använda ska du inte använda på ungen. Det FINNS för öronen!

Avdelning: På stan

10. Skaffa en reg-skylt till barnvagnen. För att det är töntigt.

11. Gå i stora folksamlingar (som jag vet om i förväg) med barnvagn. Alltså inte Malmöfestivalen, marknader eller liknande. Folk vill inte ha sina hälsenor avkörda bara för att du känner för att köpa marknadsgodis!

12. Inte skrika åt folk som inte springer fram för att lyfta runt på din vagn på bussen.
Din vagn= ditt problem. Man kan inte ta med sig en bastuba ut på stan och bli arg för att folk inte vill hjälpa dig att bära runt på den.

13. Inte låta mina barn uppta hela kön medan de ska betala. Barnet får betala om de KAN räkna, eller det inte är kö.



Avdelning: Media

14. Ha en bild på mitt barn som avatar!

15. Jag ska aldrig ha Nicknamne som ”Åkes mamma” eller ”MinnaoLasse”. Ha en egen identitet för fan!!

16. Jag ska inte spara en massa bilder på mitt barn med snor som rinner. Snoriga barn är äckliga. Aldrig någonsin söta. Oavsett om de håller i en kattunge och änglarna sjunger runt dem så är snor lika med äckligt. (Råkar du ta en bild när ungen precis blir snorig så släng den.)

17. Aldrig ge bort årskalendrar med 12 bilder på mina barn till hela släkten. Helst inte skicka julkort med barnen på heller. Ingen annan vill glo på ditt barn varje dag ett helt år. Speciellt inte eftersom hälften av bilderna kommer att föreställa snoriga barn, eller barn med kletiga ansikten.





Avdelning: Identitet

18. Lista barnen eller familjen som mina intressen/hobby.

19. Börja med att beskriva mig som Mamma när de egentligen frågar efter mitt yrke.

20. Kalla Rhett för pappa när det är honom jag pratar med!

21. Fälla kommentaren ”Att vara mamma är ju faktiskt världens viktigaste jobb!” och vara se äckligt nöjd ut..



Avdelning: Gåvor

22. Inte uppmuntra mina barn att ge bort halvtaskiga teckningar till folk som de måste ta emot. En teckning som lagts omsorg på är en sak, men gör det inte till en vana. Och berätta diskret för mottagaren att det är helt okej om de inte vill behålla den när de kommer hem.

21. Inte ge tillbaka saker som ditt barn har gett dig när ungen blivit vuxen.

22. Inte kräva att alla barn ska ha presenter på ett barns födelsedag. Var och en får ha sin egen födelsedag.



Avdelning: Fritid

23. Aldrig gå på Baby-sim

24. Aldrig gå på Baby-yoga

25. Aldrig gå på Baby-rytmik/annan vansinnig idé som hinner komma innan jag blirvit förälder. Med undantag av om instruktören heter Jonas Gardell. DÅ kan jag tänka mig baby-rytmik!

Det här med ägg

Så här i väntan på ägglossning är det lätt att man börjar fundera.

*BIOLOGI-VARNING*



Som jag nämnt innan är jag rätt borta på allt som har med fortplantning att göra, förutom den praktiska delen. Det är helt enkelt teori-biten jag kuggar på, jag har aldrig känt något behov av att plugga in sådant heller. När andra kan ställa sin klocka (eller kanske mer kalender) eller sin ägglossningscykel så brukar min komma lite när den behagar och oftast alldeles för sent. Ungefär som jag själv. Jag brukar lite skämtsamt säga att enda gången jag kom i tid var när jag föddes (vilket jag också gjorde). Därefter har det varit lite så och så med tidspassningen. Det kanske helt enkelt är så att mina ägg varit i dåligt sällskap alldeles för länge?

Oftast så framställs ju ägget (eller äggen, det kan vara flera) som den lugna och harmoniska beståndsdelen, som stillsamt inväntar de galna spermierna som kutar fram i ilfart och vägrar fråga om vägen och därför kommer inte ens hälften fram till destinationen. Jag inser att den bilden inte passar mig. Mina ägg är alldeles för obstinata för att sitta ned och knyppla i väntan på att några spermier ska hitat rätt. Jag föredrar att se mina ägg som ninjatypen. Det känns mer "jag". Om jag får en bebis som sparkar mycket i magen så tänker jag ta det som ett bevis på att jag har rätt.




För den som känner för en lite mera pacifistisk variant rekomenderar jag denna länk:
http://www.iloveegg.com/egg_english.htm

Simon & Thomas, snälla kom hit!

Det är mycket som måste ändras när man skaffar barn, på gott och ont. En sak som är intressant är inredningen hemma hos barnfamiljer, som följer helt andra regler än "normal inredning".

För det första så måste allt vara inplastat så att det är lätt att torka av. Det är barnfamiljer och Geroge Costanzas föräldrar i Seinfeld som sitter där med ett inplastat hem. Nåja, riktigt så långt har ni inte gått ännu. Men skinnsoffa ska det vara för "då är det så enkelt att torka bort kräkset". Ja det argumentet känns ju verkligen som den Karin Larsson-dröm jag hade i tankarna när vi nu skulle slänga ut 10.000kr på en ny soffa...

En annan ska är plastdukarna på köksbordet (eller alla bord som finns). Gärna med frukt på. Vaxduk är FULT!!! Men även här är det torka-av argumentet som gäller.

Barnfamiljer behöver inga trädgårdstomtar. De har redan diverse högar av färgglada plastsakers om sticker upp ur gräsmattan. En hink som legat där i generationer och växt ihop med gräsmattan. En bobby-car som hjulet trillade av på förra sommaren (eller sommaren innan dess) och 300 andra leksaker som ALLTID ligger på tomten. Jag fattar inte hur de lyckas klippa gräset. Troligen klipper de runt leksakerna. För leksakerna flyttar sig aldrig.

Till detta kommer alla de hinder som installeras för att hålla föräldrarna i trim. Grindar som man måste hoppa över 5 gånger om dagen. Högar av leksaker man kan halka på. Skåp och lådskydd som gör att du får ta i för kung och fosterland för att klara av, men din treåring fixar på nolltid. Vuxen-agility är det nya svarta.

Det är inte utan att man önskar sig en lagom Gay Britt som kan komma in och vifta med sitt trollspö och ta bort allt hemskt. Men troligen kommer jag ändå att vara borta av sömnbrist, så jag kommer ändå bara att kisa de första åren och därmed inte se allt hemskt i mitt hem. Se där, det löser sig.

Flickor bak i bilen

Det finns givetvis en hel del fördelar med att vara förälder. Till exempel att man aldrig mer behöver komma i tid, utan kan skylla på barnen och bli ursäktad oavsett om du dyker upp till julfirande i februari. Men det här med fördelar ska jag återkomma till.

En av de nackdelar jag inte ser fram emot är det här med bilresor. Jag vill nämligen inte sitta bak.

Problem:
Bilbarnsstolar måste sättas fram i passagerarsätet. Dels för att det anses som den säkraste platsen, och dels för att du inte kan hålla koll på en bebis i baksätet och du är ensam vuxen i bilen och sitter fram. Eftersom alla föräldrar vittnar om att de hellre drar ut sina naglar med tång än de monterar om en bilbarnsstol, så sitter den där den sitter. Förmodligen finns det många familjer som säljer bilen med stolen i, den dagen ungen inte behöver den längre, hellre än de försöker sig på att montera ned den. Tillverkaren till bilbarnsstolar måste vara släkt med Kamprad.

Så, är man då två vuxna (vilket vi ändå får hoppas på att vi kommer fortsätta vara även efter en presumtiv förlossning) så kommer en av oss att hamna i baksätet. Denna någon är till 99% kvinnan, ergo jag. Mitt problem med detta är att jag avskyr att sitta ensam i baksätet när alla som kan tänkas föra en konversation finns i framsätet. Jag hör dåligt och missar därför hälften av alla samtal och man känner sig helt utanför där bakom nackskydden. Dels så känns det som att man förpassas till barnbordet igen, förnedrande helt enkelt.

Om vi hade haft en limo eller en gammal A-ford så hade jag kunnat leka att jag var en sofistikerad "Miss Daisy" som hade hedersplatsen och blev skjutsad av chuafför. Men det lär vi inte ha. I dagsläget har vi iofs ingen bil alls, men det lär vi ha den dagen vi får barn.

Rhett hävdar att han inte alls förstår det här och att jag är smula galen. Men igår fick jag min upprättelse! Vi satt och tittade på "Efter Melodifestivalen" på SVT. Kristian Luuk skulle på utflykt med Charlotte Perelli, och de skulle ta hennes bil. När Luuk skulle svinga sin in på passagerarplatsen uppstår följande scen:

- Ups här satt en barnstol!
- Ja just det, du får nog sitta bak om det går bra...
- Så förnedrande! (Luuk sätter sig bakom Perelli.)

Jag tittar triumferande på Rhett. Äntligen har jag fått min revange!
- Där ser du! Det är inte bara jag! Det är förnedrande!
Rhett ger mig en lång blick.
- Mm, det är du... och en Est.

Så mycket för den upprättelsen. Jag antar man får vara nöjd så länge man slipper ligga i bagaget.

Hur vi hamnade här

Jag inser nu att jag kanske behöver ge lite bakgrund till vår historia. Just nu verkar informationen om oss och vårt "skaffa-barn-projekt" tämligen magert.

Det som gör det hela lite trixigt är att jag ännu inte kommit så långt in i föräldra-psykosen att jag är bekväm med att diskutera mitt underliv och diverse kroppsvätskor med fan och hans moster. (Speciellt inte med mostern, risken är då att hon skulle berätta om SINA, och det vill jag inte vara med om.) Men en viss förklaring är nödvändig för att ni alls ska tro på att det här är en barn/gravidblogg.

Den som inte vill ha personliga detaljer hänvisas vänligen till nästa inlägg.
Jag utfärdar härmed en:

*BIOLOGI-VARNING*



Jag sov mig igenom biologilektionerna i skolan och de stunder jag var vaken diskuterade vi mest könssjukdomar och liknande. Hardcore-info om hur man gör barn (med garanterat resultat) förekom knappast. På högstadiet är man mer fokuserad på att informera ungarna om hur man INTE blir förälder. Jag skulle inte kunna peka ut mina äggstockar på en underlivskarta om mitt liv hängde på det. Hela det här med att skaffa barn innebär därför att man plötsligt finner anledning att informera sig.

Nu fungerar inte min biologi riktigt som det är tänkt. Jag har ätit för mycket god mat de senaste åren/livet, och min kropp har därför bestämt sig för att lägga ner det där med ägglossningen, eftersom jag uppenbart ändå inte tänker försöka attrahera en man. Nu är jag ju begåvad med en man som int ehar samma krassa inställning till en kvinnas kropp som mina hormoner har, och därmed uppstår en krock. Så mycket har jag faktiskt lärt mig att jag vet att ägglossning inte är en grej man kan skippa om man vill ha resultatet "bebis".

Det är garanterat vikten det är fel på, det konstaterade vi genom en utredning för några år sedan (långt innan vi faktiskt ville ha barn), eftersom jag gillar att vara förberedd. Läkaren såg en smula svettig ut när han skulle tala om för mig vad mitt problem berodde på, utan att få en vansinnig kvinna på halsen. Så när jag själv föreslog att jag trodde att det var vikten så såg han ut som han vunnit en miljon på lotto, och nickade lättade. Jo så var det troligen.

Jag måste alltså gå ner i vikt för att kunna gå upp i baby-vikt. När jag väger mindre kommer ägglossningen igång (vilket jag vet, eftersom jag testat ett par gånger när jag haft engagemang nog att hålla igen på maten). MItt mål under hösten är därför att gå ner i vikt för att kunna bli gravid.

Vår plan var att mjukstarta det hela, trots bristande bistånd från min kropp, och så skulle det lösa sig med tiden. Dagen efter att vi "Mjukstartat" meddelade min kropp att den åter tänker vara med i matchen, så nu sitter jag här med årtusendets PMS (ska man inte få Pms innan och inte under tiden??!) och hatar alla killarna i Idol. Om blickar kunde döda så hade det legat en hög med lik framför Anders Bagges stol kan jag säga.

Så det blev inte ett dugg med vår mjukstart. Om två veckor är det "skarpt läge" och sedan kan var som helst hända. Visserligen läste jag i förrgår att medel för tiden det tar ett par att få till det är 7 månader, och att allt mellan 1 månad och 17 månader är fullständigt normalt, så man vet ju inte. Vi kan teoretiskt lyckas på första inom några veckor, men kan lika gärna få vänta i över ett år.
...

Så, där är vi nu. Om universum vill så har jag en alien i magen om några veckor (eller Jan Guillou, fråga mig inte vad vi fick det namnet ifrån). Det är skrämmande, även om det givetvis är något vi vill. Men saker och ting tenderar att bli jätteskrämmande när man står på tröskeln till något nytt, eftersom man står där och vet att tar jag ett steg till så går det inte att vända tillbaka. Det är en speciell känsla onekligen.

Att vilja ha barn

Det här med att skaffa barn är ett extremt konstigt beslut.

Jag antar att både tanke- och beslutsprocessen liknar den som blivande fallskärmshoppare genomgår innan sitt första hopp:




- Måste jag hoppa?
Nej det måste jag givetvis inte. Det är ju ingen som håller en pistol mot huvudet på mig. Jag gör ju som jag själv vill. Däremot kan det ju kännas en smula utpekande att inte hoppa nu när vi åkt upp i planet/när jag redan gått kursen (läs: nu när jag är så här gammal och har ett stadigt förhållande, så stadigt att folk snart börjar skicka anonyma brev med tickande klockor bara för att göra en poäng).

- Kan jag inte leva ett trevligt liv utan att hoppa?
Jo, troligen. Livet kommer att se ut som det alltid gjort. Inget fel i det. Det är trevligt här på marken (Gud förbjude att man skaffar barn för att skaka liv i ett dött förhållande!) och det är rätt skrämmande att liksom välja bort det. Man ska ju inte fixa sådant som inte är sönder. Vårt liv är inte sönder. Det är förbannat bra. Det är ju en övervägande risk att det blir sämre, eller att jag hatar att hoppa fallskärm och blir skrämd för livet. Eller inte.
Men risken finns ju dessutom att man sitter där om 10 eller 20 år när tåget gått, när man levt likadant i en massa år till och DÅ inser att man skulle tagit chansen. Det sägs ju att man bara ångrar det man inte gjorde... Och vi kan ju onekligen det här med stabilt, ungt par i lägenhet i storstan nu. Vi har gjort det framgångsrikt i 10 år. Kanske dags att våga hoppa?

- Vill vi hoppa då?
Vill och vill... varför skulle någon vettig människa egentligen vilja kasta sig ut från ett flygplan på hög höjd. Vi har inga vingar. Om den stackars fallskärmen inte fungerar så dör man. Det händer enbart i "Liftarens Guide till Galaxen" att en stackare som faller fritt genom rymden plockas upp och räddas av en ny farkost och därmed överlever. Funkar inte fallskärmen är det kört. Ljög du om din vikt så är det troligen lite jobbigt också. De flesta av oss är inte vackra i en hoppdräckt heller.

Jag brukar fråga Rhett om han är säker på att han vill det här (det är lugnande att fokusera på någon annans ev hispighet och oro) och han brukar påtala att ingen vettig människa VILL ha kolikbarn, förstörd sömn, "skita ut en soffgrupp" (citat från Babben Larsson), få sämre med pengar och större ansvar (och det är ungefär så jag brukar tänka också). Den löneförhandlingen skulle du aldrig köpa! ("Se här Herr Johansson på lagret! Var sägs om att bli ekonomichef med personligt ansvar för budgeten? Du får 5000kr mindre i månaden med du kan ju sno en blyertspenna eller två.)

Det är väl klart att vi inte vill något av det där. Jag älskar att sova, gärna i 12 timmar. Jag har aldrig bytt en enda blöja och jag tycker att barn med matklet i ansiktet är småäckligt och inte alls sött. Förlossningen kommer att bli ett mindre helvete och det finns inte en chans att jag stoiskt ska genomlida den utan droger och "tänka på stenålderskvinnorna som minsann gjort det där i årtusenden". Men jag vill ha barn.

Jag vill ha barn. Det är en fullkomligt irrationell känsla, eftersom den går emot allt sans och förnuft. Jag bara vill.

Jag har aldrig varit barnkär, jag springer inte för att titta ned i barnvagnar och de flesta bebisar är fula. Men jag vill. Och precis på samma sätt som alla människor jag bad förklara hur de visste att de ville, så kan jag det inte. Jag vara vill.

Vissa dagar har jag trott att jag bara tror att jag vill, för att jag är kvinna i en viss ålder och förväntas vilja. Andra dagar har känslan varit så stark att jag låst in mig på toaletten mitt under julfirandet med släkten för att gråta över det faktum att jag inte har barn. Jag vill.

Det jag har kommit fram till är att jag på mitt vanliga sätt överanalyserar saker och gör dem svårare än vad det egentligen är. För sanningen är den att jag inte gillar förändringar. Jag gillar inte att träffa nya människor, att byta jobb eller utbildning är läskigt och bör undvikas så långt som möjligt. Men när förändringen är ett faktum så visar det sig alltid att det blev bra och det inte alls var så farligt som jag trodde. Så jag gissar att jag kan lära mig leva med bajsdoft, och fokusera på det som är bra.

Så jag hoppar nu. Det här är vårt tandemhopp, ut i det blå. Förhoppningsvis landar vi med båda fötterna på jorden och med en välutvecklad fallskärm (barn). Känner ni luftdraget?

Scarlett

Det här är okänd mark för mig. Jag tar mina första skälvande steg mot något totalt okänt. Jag har inte en aning om vad jag ger mig in på.

Därför behöver jag någon att hålla i handen. Denna någon är du.

...

Jag har ju Rhett givetvis. Min man som jag älskar, och som utan tvekan är någon att hålla i när åskan går. Inte för att jag är åskrädd men iaf. Men på det här området är han lika mycket gröngöling som jag är, och jag behöver prata av mig någonstans. Därför verkar en blogg vara bästa stället.

...

Jag är Scarlett oHara Butler, gift med Rhett Butler. Vårt hem ser knappast ut som Tara, men det duger. Förhoppningsvis kommer vår tvåa att bli oss ännu mer trångbodd inom något år. Vi tänker nämligen skaffa barn.
Jag vet att "Föräldrar" avskyr när man använder orden "skaffa barn" eftersom man generellt inte kan plocka upp en barnaskara i en affär. Vore det så enkelt hade vi nog övervägt det betydligt tidigare. Tänk att kunna kliva in i en butik, få överösa en säljare med frågor, kolla på olika modeller och dessutom få garanti på kolikfrihet och att det finns ett väl fungerande "Gott uppförande-kit" man kan köpa till. Barnen skulle levereras av UPS istället för genom diverse kroppsöppningar. Betydligt trevligare scenario. Nu går tyvärr inte det så det får bli på det gamla beprövande sättet istället.

Vi har alltså tagit beslutet att skaffa barn. Startskottet har gått (om man vill vara en smula grotesk) och det finns ingen återvändo nu. Ni får förhoppningsvis vara med hela vägen, förutsatt att det faktiskt blir ett barn av det hela. Risken att det blir en alien eller ingenting är ju lika stor. Teoretiskt skulle jag kunna vara gravid nu när jag skriver det här. Vill det sig illa kommer jag aldrig att bli gravid. Troligen kommer facit att visa att vi hamnade någonstans där emellan. Vi får se.