12 damer i en bubblande pool

Under inskrivningen på MVC så tvångsrekryterade barnmorskan mig till sjuk-vatten-gymnastik (SVG) på KK. Detta trots att jag påpekade att jag tänkte gå på vänta-barn-vatten-gympa (VBVG) på mitt vanliga träningsställe, så fort min magsäck slutat dansa mauenge runt min kropp. Hon trodde inte på mig.

Sen kom det en remiss till SVG. Den var på onsdgaar klockan 14:00 och kostade 100kr/gång. Inräknat de 2,5 timmar arbetstid jag skulle förlorat, samt resekostnad, hade den träningen kostat mig nästan 400kr/veckan!!! Vad ÄR DET MED mödravården och deras sjukliga besatthet att tvinga kvinnor till meningslösa aktiviteter på arbetstid redan innan vecka 20??

Jag ringde givetvis och tackade nej till platsen. Jag kan träna på kvällstid på mitt vanliga gym för ca 50kr/gång och jag har redan ett träningskort. Sjukgymnasten som tog samtalet var väldigt trevlig och just innan vi la på så sa hon "då skickar jag bara ett remiss-svar tillbaka till din MVC".. Så nu kommer jag få en uppsträckning när jag kommer dit nästa gång. Sabla tjallare.

När så illamåendet blivit bättre bokade jag in mig på ett VBVG-pass. Glad i hågen gick jag dit. Det hör till historien att jag sällan (läs aldrig) visar mig för folki baddräkt så detta var något av ett eldprov bara det.

Det första jag upptäcker är att ALLA andra gravida där är små sulfider med jättemagar!! Jag ser möjligen ut som om jag hade ätit upp någon av de andra deltagarna, men att det är ett barn som gör mig tjock syns inte för en sekund. Alla tittade skeptiskt på mig. Jag kände att de trodde att jag antingen var korkade och hade gått fel, eller var fejk-gravid på samma sätt som en del går in i brudklänningsbutiker och låtsas vara på väg att gifta sig bara för att få prova. Jag tog mig ned i vattnet snabbt som fan.

Nästa upptäckt var att vattnet i normala fall på VBVG är 32 grader varm! Bastuhett mao! Idag hade aggregatet gått sönder och poolen kunde enbart värmas till 24 grader. Jag tyckte att det var friskt och skönt att träna i. De små sköra blommorna som skulle föreställa gravida däremot, blev lamslagna. Hälften gick hem när de fick veta att vattnet var kallt. Fyra avbröt passet och gick in i den varma duschen. Mot slutet av passet frågade ledaren om vi ville strecha i omklädningsrummet istället för poolen och givetvis sa de veka panséerna JA. Så jag fick avsluta passet väl synlig i blötbaddräkt, stechandes i ett trångt omklädningsrum till allmän beskådan. Att jag gick dit igen är en gåta!

Men själva träningen var underbar. Det kändes som att vara 8 år igen och få kasta sig hejdlöst runt i vattnet. När 10 gravida kvinnor börjar göra bensparkar i en pool så svämmar vattnet över åt alla håll, och ytan ser ut som en bubbelpool! Jag log ett fånigt leende under hela passet, så kul var det.

Efter att jag ringt och dubbelkollat att det verkligen inte var några speciella krav på hur långt gången man ska vara för att få gå på passet, så vågade jag mig dit igen. Den här gången var poolen lagom för blommorna, men för varm för mig, även om jag kan stå ut med det. Till min stora glädje så kom denna dag ännu en tjej med bara antydan till mage. Hon var visserligen en tunnis hon också, men man kan inte få allt. Äntligen behöver jag inte känna mig som en idiot!!

Nu är mitt största problem att passet tar slut om några veckor pga sommaruppehåll. Vad fan gör jag då?? Ansluter mig till vattenbalett??

Beat it.

Igår var dagen då vi skulle få vår dom. Hade vi bara inbillat oss (mig) den här graviditeten eller inte?

Tidig morgon stapplade vi upp och fixade till oss för att åka till MVC och besiktigas.
Vi var riktigt trötta båda två, ögonen gick i kors. Vi väntade på taxin som givetvis var sen, och jag började nynna...

Du-du-du-di-du-dum-do-dum-dum...

In i taxi, åka till MVC. In i väntrummet, på med de fula blå skoskydden (Rhett höll nästan inte på att få plats med fötterna i dem) och stega in på motttagningen med svampfötter.
Du-du-du-di-du-dum-do-dum-dum...

They told him don't you ever come around here
Don't wanna see your face, you better disappear
The fire's in their eyes and their words are really clear
So beat it, just beat it

Sitta ner. Vänta. Det går förbi ett antal tanter, alla ser skitsura ut. Tänker att om vi får henne som ser ut som Magica de hex på heroin så går jag hem. Ingen tittar ens på oss och vi börjar undra om vi kommit rätt dag, eller om de helt enkelt föredrar kafferast framför att ta hand om besök. Du-du-du-di-du-dum-do-dum-dum...
Till slut uppenbarar sig vår barnmorska. Hon ser bara halvsur ut. Men det är måndag morgon så det kan jag förstå.

Först fylla i en massa papper som jag redan skulle ha fått hem med posten, vilket jag inte fått. BM ser förvirrad ut. Visade sig att jag varken fått kallelse, frågeformulär eller den fina lilla pappershög som jag skulle fått med posten. Sen frågade hon om jag varit på infoträfffen. När jag sa nej blev hon ännu mer förvirrad. Tänk vad lite anarki kan skaka om..

You have to show them that you're really not scared
You're playin' with your life, this ain't no truth or dare
They'll kick you, then they beat you, Then they'll tell you it's fair
So beat it, but you wanna be bad

Alla frågor man ska svara på är humor. Ett papper om alkoholintag FÖR ETT ÅR SEDAN!! Hur fan ska jag komma ihåg det? Jag dricker rätt sällan. Jag tänkte att det är bättre att jag tar till i överkant så de inte tror att jag ljuger. Jag fick 3 poäng. Upp till 6 poäng är uppenbarligen normalt. Till och med MVC tycker att jag dricker för lite.

They're out to get you, better leave while you can
Don't wanna be a boy, you wanna be a man
You wanna stay alive, better do what you can
So beat it, just beat it

Rhett fick ett uppfostrande papper om alla krämpor man kan ha som gravid. Han förstod verkligen inte varför han fick detta uppbyggliga papper. Det fick jag förklara på hemvägen. Det är för de män som inte fattar att det är jobbigt att vara gravid, och som tycker att deras fruar kan fortsätta knäskura golvet och hålla käft. De behöver ett papper från sjukvården.

Själv hade jag stora problem med att komma ihåg ens hälften av de graviditetskrämpor och tecken jag har. När hon frågade så mindes jag illamående. Så började hon räkna upp en massa, och jag kom på att jag ju hade problem med lukter, trötthet, halsbränna, molvärk. Jag missade att berätta om näsblod och täppt i näsan. Efter min uppvisning av "graviditets-förträngning" tror jag att hon ångrade att hon inte gett papperet till mig istället.


You better run, you better do what you can
Don't wanna see no blood, don't be a macho man
You wanna be tough, better do what you can
So beat it, but you wanna be bad

Blodtryck, urinprov och blodprov. Jag hatar blodprov. Har träffat på idioter som gräver runt med nålen i armen, vilket gör svinont. Så jag ger henne en förmaning om att hon får testa att sticka, men INTE gräva runt. Hon sticker, inget blod. se där jag sa ju att ni inte skulle hitta någon åder. De gömmer sig vid hot om tappning. Det blev stick i fingret istället och jag får hälsa på labb för ett blodprov senare i veckan. Kunde varit värre.

Sen sa hon att vi skulle få kallelse till ultraljud, och att jag skulle ringa henne när jag känner en fisk i magen, efter vecka 20. med tanke på hur många förstföderskor som missar att de har värkar i 9.e månaden så tycker jag att det är fullständigt rubbat att be samma förstföderskor att känna av en "liten fisk i magen". Men det är ju bara jag.

Sen åkte vi hem och sov. Jag sjunger fortfarande på Du-du-du-di-du-dum-do-dum-dum...

Fan ta dig Magnus Uggla

Två personer i min närhet har under sin graviditet mått rejält illa i 9 månader. Det var min fasa när jag inledde det här, att det skulle gå så för mig också.

Nu har jag klarat mig hyfsat bra. Sedan vecka 5 ungefär mår jag konstant illa så att det stör mig och jag vill hålla fast mig i stolen och panikandas. Problemet är att när man gjort det en hel helg så är man ganska slut. Att försöka möta det med "små mål mat, och äta ofta" gick inte alls. Jag åt konstant en hel helg, men mådde ändå skit. 10 min efter varje mål kändes det hyfsat, sen var det kört igen.

Så, efter min pregnancy-bootcamp-weekend-from-hell totg jag en taxi ned till apoteket och köpte Prostafen. Sen fick jag livet tillbaka. Jag är nu i vecka 11, och det sägs att för de flesta så avtar illamåendet efter vecka 12. Jag hoppas på det.

Det känns inte klockrent att behöva äta tabletter varje dag, men jag "känner efter" två gånger om dagen, och NEJ det går inte utan dem. Så det blir en karta till, och en till. Fass, Apoteket, Sjukrådgivningen samt BVC:s samlade websida rekomenderar Prostafen och säger att det inte är någon fara. Tabletterna har funnits i 16 år, gravida har ätit dem sedan dess. Om tabletterna hade orsakat tentakler eller rutig hud så hade de vetat det för länge sedan. Men likt förbannat så ska man ha dåligt samvete för att man inte är en "god gravid" container och lider istället...

Häromdagen hade Rhett lagat middag. Hamburgare. Gott. prolemet är att vår köksfläkt är värdelös och mest låter. det var stekos i hela lägenheten när jag kom hem. Jag fick springa in i vardagsrummet, slänga upp fönstret och stå där i 20 minuter innan jag vågade röra mig därifrån.

Men visst är det underbart att vara gravid!? Man blir så vacker, det lyser om en, livet får en ny mening och yadiyadiya...

Jag tror att gravditet och förlossning är universums sätt att se till att du uppskattar dina barn. På samma sätt som med semestrar. INGEN kommer hem från en semester och säger att det inte var superbra och att allt var underbart! Har de tagit ledigt från jobbet, betalat 30.000kr, suttit bredvid en vitlölksstinkade kärring i 7 timmar på ett trångt flygpan där de fått betala extra för att ha med sig bagage... då tänker de så fan heller erkänna att det inte var värt det!!

Så, har man gått igenom det sunkiga helvetet som kallas graviditet och förlossning så kommer ingen att ens nudda vid tanken på att det inte var värt det.

(Man kan vara cynisk som gravid också. Det talas inte om det, för det är inte fint, och gravida kvinnor som på sin höjd skratta åt saker som "den röda teletubbien ramlade så skojsigt på gräset" och tänka väna tankar. Men det är på låtsas. Bakom den vackra gravid-glorian döljer sig en kvinna som helst av allt vill se Magnus Uggla gå igenom vedflisen i "Fargo" för att han någonsin kom på att skriva en låt om illamående.)

Känslor på bussen

Förr var jag totalt okänslig för sorgliga saker. När alla tjejer grät sig rödögda till Lejonkungen och Titanic så satt jag bredvid oberörd. Jaha, Simbas pappa dog. So what, det är ett tecknat lejon..?
På senare år har jag plötsligt börjat bli känslosam till tv-program och böcker och allt möjligt. Jag har blivit blödig med åren helt enkelt.

Nu vet jag inte om detta har stegrats ett steg till iom sedan Harry flyttat in, men jag på den senaste veckan har jag berörts av de mest galna saker.

1. Jag lyssnar på talbok på nätterna, samt på väg till och från jobbet. För en vecka sedan lyssnade jag på den sista i Hamilton-serien (Jan Guillou). Pierres (en av karaktärerna) dotter är kidnappad och han åker runt bland sina forna vänner i Främlingslegionen för att be dem ställa upp på en räddningsauktion. Och när de börjar prata om kamratskapet i legionen, och att det är klart att de ska hedra sina gamla löften... då får jag tårar i ögonen där mitt på bussen och får bita mig i läppen för att inte börja storgråta. För att det är så fint.


2. Går över till nästa talbok, Harry Potter 1. Denna gång börjar jag nästan gråta på bussen för att Harry och hans vänner pratar fint om vänskap, och sen tänker jag på karaktärer som dör senare i serien. Allt är så fint.



3. Igår kollade jag på ishockey på tv. Malmö mot AIK. På senare tid har jag engagerat mig en hel del i hur det går för Malmö, och efter att de "Bra" spelarna gav sig av när pengarna var slut och klubben fick sätta in ett gäng juniorer som ingen trodde på, och de går in och dominerar, så är jag extra brydd. Vi gick på matchen mot Nybro som de vann med 7-1, och publiktrycket var enormt. SÅ när jag satt där igår framför tv:n och såg 12.000 personer heja och ge MIF stående ovationer så tänkte jag på hur mycket det måste betyda för de uträknade juniorerna att få ett sådant stöd. Och höll på att börja gråta. För det var så fint.



4. När jag gjorde mina naglar för några dagar sedan så satt jag och kallpratade med tjejen som man brukar göra. Eftersom jag var gravidtrött så höll jag på att somna och ville helst inte prata alls, men hon blev mer och mer besvärad över min tystnad, så när vi slutligen kom in på ämnen som tv och familj så kände jag mig tvungen att svara. Jag råkade säga att jag hade en make, och då frågade hon om vi hade barn också. I det läget svarade jag att det var på gång och väntades i oktober. Jag känner henne inte, hon vet praktiskt taget bara mitt förnamn. Det kändes riskfritt att avslöja en sådan sak för en främlig.
Det skulle jag inte ha gjort. Hennes ögon började att lysa och hon gav sig in i en 10 minuter lång utläggning om hur fint det är med barn, hur värt det är med all sömnlöshet och besvär, och när de säger jag älskar dig så förlåter man allt och glömmer alla besvär. Själv ville jag bara döda henne för att hon babblade och höll mig gisslan med mina halvfärdiga naglar så jag var tvungen att lyssna på det fullständigt ointressanta dravlet. Jag bet mig i kinden och fokuserade på "inte vara otrevlig mot folk bara för att de är tråkiga". JAG SKITER VÄL I OM DU ÄLSKAR DINA BARN!!!



Vi kan alltså sammanfatta läget med att jag gråter av rörelse över militärer och hockeyspelare, men får våldsamma tendenser av känslosmetiga berättelser om andras barn.

Nåja jag är inte ensam. När jag berättade det här för en vän igår sa hon att hon ofta blir rörd till tårar av nationalsången. För att det är så fint. Alltid något.

Handlingsplan

På måndagkvällen när jag fått i mig en halv hamburgare och fortfarande på intet sätt smält nyheten att det bor en alien i min mage (Jag kallar honom numera Harry, efter den talbok som rullat hela helgen) så satt jag ingång med att ta tag i mitt liv.

Teststickan:
Vi tog kort på testet, flera stycken. Rhett var säker på att jag skulle spara testet och montera det i något vackert album eller så, men jag kan inte förmå mig att spara en plaststicka som jag urinerat på. Så foto blev det. Testet fick ligga kvar på handfatet till tisdag kväll. Då kände jag att jag nog hade accepterat att det var på riktigt och inte behövde mer synliga bevis.

Maten:
Eftersom jag inte är helt bakom flötet så visste jag givetvis att man inte får äta vad som helst som gravid. Efter att ha läst igenom all info på livsmedelsverkets hemsida så kom jag fram till att jag generellt ska avstå sprit, knark och insjöfisk. Inte särskilt svårt.
Det enda i matväg som kommer att ställa till det för mig är kafferestriktionerna, vikten av att endast äta pastoriserad fetaost och låta bli gravad lax.

Idag kom Rhett hem med en flaska vin och en öl, båda alkoholfria. Min kära make hade uppenbart lyssnat på mig när jag redogjorde för min ambition att testa mig igenom det alkoholfria sortimentet. Det vore så tragiskt att bara dricka saft i nio månader. Alkoholen klarar jag mig utan, jag blir ändå full efter ett glas vin. Men det är trevligt att kunna ta en öl eller dricka något mer festligt som INTE finns på konsum. Ska testa dem till helgen.

Matematik:
En av de första sakerna jag gjorde var att leta reda på en sida där jag kunde räkna ut vilken vecka jag är i (6) och vilket datum utbrytningen beräknas (16 oktober). Jag beklagar att Harry kommer att vara ett höstbarn och ha en sen födelsedag, men det är iaf inte i december. Både jag och Rhett är ju bortskämda med att fylla tidigt på året.
Det är smidigt att räkna veckor iaf, eftersom det bara är att kolla på veckonummret i en kalender och lägga till 1. Jag har redan svårt att räkna ordentligt.

Besiktning:
Den tredje saken jag gjorde på måndagskvällen var att kolla vilken mödravård jag ska till. Jag letade upp telefonnummret och telefontiderna, och idag ringde jag för att boka tid. Kändes ju inte alls krystat.
"Hej jag heter Scarlett oHara Butler och jag är visst gravid. Så jag ska väl ha en tid för inskrivning eller nåt sånt.."
Hon tog kollade datumet för sista mensen, vilken vecka jag var i, om det var första barnet och mina personuppgifter. Fick en tid i slutet av mars, så det blir i vecka 13!
"Är du sjuk?" frågade hon. Jag fattade först inte vad hon menade. Om jag mådde dåligt eller vad. Efter ett tag framgick det att hon frågade efter om jag hade några allvarligare sjukdomar eller tog medicin, men då hade hon redan gått vidare till nästa fråga...

Tydligen så var jag välkommen/berodrad till en hälsoinfo i grupp nästa vecka för att få veta allt om kostråd och träning. Tiden för detta var mellan 10:30-12:00. Mycket lyckad tid när man har jobb. Inte. Dessutom gillar jag inte grupper. Jag försökte fråga lite om innehållet på infon, och om det tog några tester eller så alls den dagen, eller om jag kunde undvika den. Tanten i luren lät skakad och brydd över att jag kunde tänka mig att missa detta. Sen gav hon med sig med en kommentar om att då fick jag ju minsann lära mig allt på egen hand. Hmmm. Jo det ska nog gå bra. Sen skrev hon upp mig på grupptiden, för det lät inte som om jag hade något val, men när jag väl lagt på luren så blev jag anarkist och beslutade mig för att inte gå. Efter en konsultation med Rhett där jag fått min inställning till begivenheten bekräftad så kände jag mig lugn. De får klara sig utan mig.

Delgivning:
Nu är det bara att invänta rätt tillfälle att meddela omvärlden. Helst så vill jag göra det öga mot öga, men det är bara dag 2 efter +:et och jag tycker redan att det är tvångsmässigt svårt att hålla tyst. Vi får se hur det utvecklar sig.

Det har gått två dagar. det känns som om jag redan genomlevt en halv graviditet i tankarna.

I väntan på...vadå?

*Biologi-varning*


Månaderna gick. Från den 29:e september när vi försökte för första gången, förbi jul och nyår utan resultat. I mitten på januari kom den fjärde ägglossningen (vad jag vet iaf) och jag började vara rejält trött på att inget hänt. Fyra månader är givetvis ingenting i sammanhanget, men eftersom jag har noll tålamod när jag väl bestämt mig för saker och ting så kändes det som en evighet.

Onsdagen den 4:e februari skulle det vara dags för ett nytt besked och jag var rätt nedslagen och säker på att det inte skulle bli något nu heller. Tröstade mig med en rejäl 30-årsfest som skulle bjuda på goda drinkar i februari, om det inte blev något.

Den 4:e fick jag lite ont i magen, men det var också allt.
Den 5:e fortfarande lite ont i magen. Jag tolkade det som hånande mensvärk och inget mer.
Den 6:e fyllde jag år och åt god tårta och smaskig paj. Ont i magen, men inget mer.
Den 7:e åt jag/vi upp resterna av pajen och tårtan. Jag skyllde mina nyligen uppflammande blemmor i ansiktet på tårtan. På måndag skulle jag köpa ett test.
Den 8:e hade jag ont i magen. Nu av två orsaker. Nervositet och stress.

Måndag kom. Jag köpte test och gick som en zombie på jobbet. När jag äntligen slutade för dagen mådde jag illa (av nervositet givetvis..) och skyndande hem för att göra testet. Nu, fem dagar över tiden och med en molande magvärk kanske det ändå skulle finnas en chans??

Jag hann knappt få av mig ytterkläderna förrän jag kastade mig iväg för att göra testet. Jag skulle aldrig kunna äta innan jag visste. Testet genomfördes och jag hämtade Rhett. Vi höll om varandra, där framför handfatet, och så vände jag sakta på stickan så att vi kunde avläsa resultatet.

Det var ett plus.

Ett omisskännligt plus, och inget gick att misstolka. Världen stannade. Vi kramades. Gick för att äta middag, båda i lätt chocktillstånd. Vad säger man nu liksom? Firandes med hamburgare och potatismot satt vi där och försökte att greppa vad vi ställt till med. Helt plötsligt hade allt fått en förklaring. Jag var gravid.

Föräldrar-lagen

Eftersom jag inser att jag likt alla andra föräldrar kommer att genomgå någon form av lobotomi (alternativt en djup och livslång psykos) i samma stund som vi bestämmer oss för att skaffa barn, är risken stor att jag kommer att utsätta dels mina barn och framför allt min omgivning för otrevligheter.

För att stävja detta förfall och om inte annat ha en mera objektiv och sund värdegrund att se tillbaka på och kontrollera mig själv med, ämnar jag nu författa en lista. En lista på saker jag VET är fel/vidrigt/osmakligt och inte minst onödigt att göra.

Så, här följer nu en förteckning på vad du ”mamma-Scarlett” ska ge blanka fasen i! En noggrann förteckning på vad ditt barnlösa jag hade hatat dig för, och sett ner på dig för, om hon bevittnat. Väljer du trots dessa varningar att göra något av detta så ska du iaf veta att du hängett dig åt förfall och vanära. Det finns inga undanflykter, inga bortförklaringar som frikänner dig från skam om du gör NÅGOT på denna lista. INGET! Bara så du vet. Du kommer att tacka mig.

/Scarlett oHara Butler, barnlös/vid sina sinnens fulla bruk den 14 oktober 2008


---------------------------------------------------------
NÄR JAG BLIR FÖRÄLDER SKA JAG INTE…

Avdelning: Mat

1. Torka mina barn om munnen med disktrasan. Det finns hushållspapper din lata människa!

2. Äta upp det mitt barn inte vill ha. Är en kaka eller macka biten i är det dregel på den, och ska slängas, hur sugen du än är. Det är INTE synd att slänga mat som någon redan haft i munnen och spottat ut!

3. Regelbundet laga flera olika rätter till middag för att barnen inte äter den vanliga maten. Undantag när barnet är sjukt och behöver få i sig mat, men ett friskt barn kan äta det som bjuds!



Avdelning: Äckel

4. Lukta mitt barn i rumpan för att utröna innehållet i blöjan. Gå till ett annat rum och titta efter!

5. Byta blöjor vid kaffe-/middagsbordet. Blöjor byts på toan, alternativt i ett annat rum, där människor INTE försöker umgås!

6. Diskutera avföring eller andra kroppsvätskor med andra människor närvarande.

7. Aldrig, aldrig, aldrig tro att det är coolt att kunna byta blöjor i knäet, vid matbordet.


Avdelning: Sjukdom

8. Diskutera mitt barns utveckling, sjukdomar eller problem med andra vuxna som om de inte fanns i rummet, som om det är en hund! Det är förnedrande att behöver sitta bredvid och lyssna på när mamma berättar om mina utslag för kompisens mamma! Du kan berätta om dina uppfostringsproblem med barnen i ett annat rum.
Undantag: Sjukvårdspersonal eller annan expert/ansvarig som kan göra något åt problemet samt fram tills barnet är tre år.

9. Använda en gammal taskig febertermometer. Det inte DU vill använda ska du inte använda på ungen. Det FINNS för öronen!

Avdelning: På stan

10. Skaffa en reg-skylt till barnvagnen. För att det är töntigt.

11. Gå i stora folksamlingar (som jag vet om i förväg) med barnvagn. Alltså inte Malmöfestivalen, marknader eller liknande. Folk vill inte ha sina hälsenor avkörda bara för att du känner för att köpa marknadsgodis!

12. Inte skrika åt folk som inte springer fram för att lyfta runt på din vagn på bussen.
Din vagn= ditt problem. Man kan inte ta med sig en bastuba ut på stan och bli arg för att folk inte vill hjälpa dig att bära runt på den.

13. Inte låta mina barn uppta hela kön medan de ska betala. Barnet får betala om de KAN räkna, eller det inte är kö.



Avdelning: Media

14. Ha en bild på mitt barn som avatar!

15. Jag ska aldrig ha Nicknamne som ”Åkes mamma” eller ”MinnaoLasse”. Ha en egen identitet för fan!!

16. Jag ska inte spara en massa bilder på mitt barn med snor som rinner. Snoriga barn är äckliga. Aldrig någonsin söta. Oavsett om de håller i en kattunge och änglarna sjunger runt dem så är snor lika med äckligt. (Råkar du ta en bild när ungen precis blir snorig så släng den.)

17. Aldrig ge bort årskalendrar med 12 bilder på mina barn till hela släkten. Helst inte skicka julkort med barnen på heller. Ingen annan vill glo på ditt barn varje dag ett helt år. Speciellt inte eftersom hälften av bilderna kommer att föreställa snoriga barn, eller barn med kletiga ansikten.





Avdelning: Identitet

18. Lista barnen eller familjen som mina intressen/hobby.

19. Börja med att beskriva mig som Mamma när de egentligen frågar efter mitt yrke.

20. Kalla Rhett för pappa när det är honom jag pratar med!

21. Fälla kommentaren ”Att vara mamma är ju faktiskt världens viktigaste jobb!” och vara se äckligt nöjd ut..



Avdelning: Gåvor

22. Inte uppmuntra mina barn att ge bort halvtaskiga teckningar till folk som de måste ta emot. En teckning som lagts omsorg på är en sak, men gör det inte till en vana. Och berätta diskret för mottagaren att det är helt okej om de inte vill behålla den när de kommer hem.

21. Inte ge tillbaka saker som ditt barn har gett dig när ungen blivit vuxen.

22. Inte kräva att alla barn ska ha presenter på ett barns födelsedag. Var och en får ha sin egen födelsedag.



Avdelning: Fritid

23. Aldrig gå på Baby-sim

24. Aldrig gå på Baby-yoga

25. Aldrig gå på Baby-rytmik/annan vansinnig idé som hinner komma innan jag blirvit förälder. Med undantag av om instruktören heter Jonas Gardell. DÅ kan jag tänka mig baby-rytmik!

Det här med ägg

Så här i väntan på ägglossning är det lätt att man börjar fundera.

*BIOLOGI-VARNING*



Som jag nämnt innan är jag rätt borta på allt som har med fortplantning att göra, förutom den praktiska delen. Det är helt enkelt teori-biten jag kuggar på, jag har aldrig känt något behov av att plugga in sådant heller. När andra kan ställa sin klocka (eller kanske mer kalender) eller sin ägglossningscykel så brukar min komma lite när den behagar och oftast alldeles för sent. Ungefär som jag själv. Jag brukar lite skämtsamt säga att enda gången jag kom i tid var när jag föddes (vilket jag också gjorde). Därefter har det varit lite så och så med tidspassningen. Det kanske helt enkelt är så att mina ägg varit i dåligt sällskap alldeles för länge?

Oftast så framställs ju ägget (eller äggen, det kan vara flera) som den lugna och harmoniska beståndsdelen, som stillsamt inväntar de galna spermierna som kutar fram i ilfart och vägrar fråga om vägen och därför kommer inte ens hälften fram till destinationen. Jag inser att den bilden inte passar mig. Mina ägg är alldeles för obstinata för att sitta ned och knyppla i väntan på att några spermier ska hitat rätt. Jag föredrar att se mina ägg som ninjatypen. Det känns mer "jag". Om jag får en bebis som sparkar mycket i magen så tänker jag ta det som ett bevis på att jag har rätt.




För den som känner för en lite mera pacifistisk variant rekomenderar jag denna länk:
http://www.iloveegg.com/egg_english.htm

Simon & Thomas, snälla kom hit!

Det är mycket som måste ändras när man skaffar barn, på gott och ont. En sak som är intressant är inredningen hemma hos barnfamiljer, som följer helt andra regler än "normal inredning".

För det första så måste allt vara inplastat så att det är lätt att torka av. Det är barnfamiljer och Geroge Costanzas föräldrar i Seinfeld som sitter där med ett inplastat hem. Nåja, riktigt så långt har ni inte gått ännu. Men skinnsoffa ska det vara för "då är det så enkelt att torka bort kräkset". Ja det argumentet känns ju verkligen som den Karin Larsson-dröm jag hade i tankarna när vi nu skulle slänga ut 10.000kr på en ny soffa...

En annan ska är plastdukarna på köksbordet (eller alla bord som finns). Gärna med frukt på. Vaxduk är FULT!!! Men även här är det torka-av argumentet som gäller.

Barnfamiljer behöver inga trädgårdstomtar. De har redan diverse högar av färgglada plastsakers om sticker upp ur gräsmattan. En hink som legat där i generationer och växt ihop med gräsmattan. En bobby-car som hjulet trillade av på förra sommaren (eller sommaren innan dess) och 300 andra leksaker som ALLTID ligger på tomten. Jag fattar inte hur de lyckas klippa gräset. Troligen klipper de runt leksakerna. För leksakerna flyttar sig aldrig.

Till detta kommer alla de hinder som installeras för att hålla föräldrarna i trim. Grindar som man måste hoppa över 5 gånger om dagen. Högar av leksaker man kan halka på. Skåp och lådskydd som gör att du får ta i för kung och fosterland för att klara av, men din treåring fixar på nolltid. Vuxen-agility är det nya svarta.

Det är inte utan att man önskar sig en lagom Gay Britt som kan komma in och vifta med sitt trollspö och ta bort allt hemskt. Men troligen kommer jag ändå att vara borta av sömnbrist, så jag kommer ändå bara att kisa de första åren och därmed inte se allt hemskt i mitt hem. Se där, det löser sig.

Flickor bak i bilen

Det finns givetvis en hel del fördelar med att vara förälder. Till exempel att man aldrig mer behöver komma i tid, utan kan skylla på barnen och bli ursäktad oavsett om du dyker upp till julfirande i februari. Men det här med fördelar ska jag återkomma till.

En av de nackdelar jag inte ser fram emot är det här med bilresor. Jag vill nämligen inte sitta bak.

Problem:
Bilbarnsstolar måste sättas fram i passagerarsätet. Dels för att det anses som den säkraste platsen, och dels för att du inte kan hålla koll på en bebis i baksätet och du är ensam vuxen i bilen och sitter fram. Eftersom alla föräldrar vittnar om att de hellre drar ut sina naglar med tång än de monterar om en bilbarnsstol, så sitter den där den sitter. Förmodligen finns det många familjer som säljer bilen med stolen i, den dagen ungen inte behöver den längre, hellre än de försöker sig på att montera ned den. Tillverkaren till bilbarnsstolar måste vara släkt med Kamprad.

Så, är man då två vuxna (vilket vi ändå får hoppas på att vi kommer fortsätta vara även efter en presumtiv förlossning) så kommer en av oss att hamna i baksätet. Denna någon är till 99% kvinnan, ergo jag. Mitt problem med detta är att jag avskyr att sitta ensam i baksätet när alla som kan tänkas föra en konversation finns i framsätet. Jag hör dåligt och missar därför hälften av alla samtal och man känner sig helt utanför där bakom nackskydden. Dels så känns det som att man förpassas till barnbordet igen, förnedrande helt enkelt.

Om vi hade haft en limo eller en gammal A-ford så hade jag kunnat leka att jag var en sofistikerad "Miss Daisy" som hade hedersplatsen och blev skjutsad av chuafför. Men det lär vi inte ha. I dagsläget har vi iofs ingen bil alls, men det lär vi ha den dagen vi får barn.

Rhett hävdar att han inte alls förstår det här och att jag är smula galen. Men igår fick jag min upprättelse! Vi satt och tittade på "Efter Melodifestivalen" på SVT. Kristian Luuk skulle på utflykt med Charlotte Perelli, och de skulle ta hennes bil. När Luuk skulle svinga sin in på passagerarplatsen uppstår följande scen:

- Ups här satt en barnstol!
- Ja just det, du får nog sitta bak om det går bra...
- Så förnedrande! (Luuk sätter sig bakom Perelli.)

Jag tittar triumferande på Rhett. Äntligen har jag fått min revange!
- Där ser du! Det är inte bara jag! Det är förnedrande!
Rhett ger mig en lång blick.
- Mm, det är du... och en Est.

Så mycket för den upprättelsen. Jag antar man får vara nöjd så länge man slipper ligga i bagaget.

Hur vi hamnade här

Jag inser nu att jag kanske behöver ge lite bakgrund till vår historia. Just nu verkar informationen om oss och vårt "skaffa-barn-projekt" tämligen magert.

Det som gör det hela lite trixigt är att jag ännu inte kommit så långt in i föräldra-psykosen att jag är bekväm med att diskutera mitt underliv och diverse kroppsvätskor med fan och hans moster. (Speciellt inte med mostern, risken är då att hon skulle berätta om SINA, och det vill jag inte vara med om.) Men en viss förklaring är nödvändig för att ni alls ska tro på att det här är en barn/gravidblogg.

Den som inte vill ha personliga detaljer hänvisas vänligen till nästa inlägg.
Jag utfärdar härmed en:

*BIOLOGI-VARNING*



Jag sov mig igenom biologilektionerna i skolan och de stunder jag var vaken diskuterade vi mest könssjukdomar och liknande. Hardcore-info om hur man gör barn (med garanterat resultat) förekom knappast. På högstadiet är man mer fokuserad på att informera ungarna om hur man INTE blir förälder. Jag skulle inte kunna peka ut mina äggstockar på en underlivskarta om mitt liv hängde på det. Hela det här med att skaffa barn innebär därför att man plötsligt finner anledning att informera sig.

Nu fungerar inte min biologi riktigt som det är tänkt. Jag har ätit för mycket god mat de senaste åren/livet, och min kropp har därför bestämt sig för att lägga ner det där med ägglossningen, eftersom jag uppenbart ändå inte tänker försöka attrahera en man. Nu är jag ju begåvad med en man som int ehar samma krassa inställning till en kvinnas kropp som mina hormoner har, och därmed uppstår en krock. Så mycket har jag faktiskt lärt mig att jag vet att ägglossning inte är en grej man kan skippa om man vill ha resultatet "bebis".

Det är garanterat vikten det är fel på, det konstaterade vi genom en utredning för några år sedan (långt innan vi faktiskt ville ha barn), eftersom jag gillar att vara förberedd. Läkaren såg en smula svettig ut när han skulle tala om för mig vad mitt problem berodde på, utan att få en vansinnig kvinna på halsen. Så när jag själv föreslog att jag trodde att det var vikten så såg han ut som han vunnit en miljon på lotto, och nickade lättade. Jo så var det troligen.

Jag måste alltså gå ner i vikt för att kunna gå upp i baby-vikt. När jag väger mindre kommer ägglossningen igång (vilket jag vet, eftersom jag testat ett par gånger när jag haft engagemang nog att hålla igen på maten). MItt mål under hösten är därför att gå ner i vikt för att kunna bli gravid.

Vår plan var att mjukstarta det hela, trots bristande bistånd från min kropp, och så skulle det lösa sig med tiden. Dagen efter att vi "Mjukstartat" meddelade min kropp att den åter tänker vara med i matchen, så nu sitter jag här med årtusendets PMS (ska man inte få Pms innan och inte under tiden??!) och hatar alla killarna i Idol. Om blickar kunde döda så hade det legat en hög med lik framför Anders Bagges stol kan jag säga.

Så det blev inte ett dugg med vår mjukstart. Om två veckor är det "skarpt läge" och sedan kan var som helst hända. Visserligen läste jag i förrgår att medel för tiden det tar ett par att få till det är 7 månader, och att allt mellan 1 månad och 17 månader är fullständigt normalt, så man vet ju inte. Vi kan teoretiskt lyckas på första inom några veckor, men kan lika gärna få vänta i över ett år.
...

Så, där är vi nu. Om universum vill så har jag en alien i magen om några veckor (eller Jan Guillou, fråga mig inte vad vi fick det namnet ifrån). Det är skrämmande, även om det givetvis är något vi vill. Men saker och ting tenderar att bli jätteskrämmande när man står på tröskeln till något nytt, eftersom man står där och vet att tar jag ett steg till så går det inte att vända tillbaka. Det är en speciell känsla onekligen.

Att vilja ha barn

Det här med att skaffa barn är ett extremt konstigt beslut.

Jag antar att både tanke- och beslutsprocessen liknar den som blivande fallskärmshoppare genomgår innan sitt första hopp:




- Måste jag hoppa?
Nej det måste jag givetvis inte. Det är ju ingen som håller en pistol mot huvudet på mig. Jag gör ju som jag själv vill. Däremot kan det ju kännas en smula utpekande att inte hoppa nu när vi åkt upp i planet/när jag redan gått kursen (läs: nu när jag är så här gammal och har ett stadigt förhållande, så stadigt att folk snart börjar skicka anonyma brev med tickande klockor bara för att göra en poäng).

- Kan jag inte leva ett trevligt liv utan att hoppa?
Jo, troligen. Livet kommer att se ut som det alltid gjort. Inget fel i det. Det är trevligt här på marken (Gud förbjude att man skaffar barn för att skaka liv i ett dött förhållande!) och det är rätt skrämmande att liksom välja bort det. Man ska ju inte fixa sådant som inte är sönder. Vårt liv är inte sönder. Det är förbannat bra. Det är ju en övervägande risk att det blir sämre, eller att jag hatar att hoppa fallskärm och blir skrämd för livet. Eller inte.
Men risken finns ju dessutom att man sitter där om 10 eller 20 år när tåget gått, när man levt likadant i en massa år till och DÅ inser att man skulle tagit chansen. Det sägs ju att man bara ångrar det man inte gjorde... Och vi kan ju onekligen det här med stabilt, ungt par i lägenhet i storstan nu. Vi har gjort det framgångsrikt i 10 år. Kanske dags att våga hoppa?

- Vill vi hoppa då?
Vill och vill... varför skulle någon vettig människa egentligen vilja kasta sig ut från ett flygplan på hög höjd. Vi har inga vingar. Om den stackars fallskärmen inte fungerar så dör man. Det händer enbart i "Liftarens Guide till Galaxen" att en stackare som faller fritt genom rymden plockas upp och räddas av en ny farkost och därmed överlever. Funkar inte fallskärmen är det kört. Ljög du om din vikt så är det troligen lite jobbigt också. De flesta av oss är inte vackra i en hoppdräckt heller.

Jag brukar fråga Rhett om han är säker på att han vill det här (det är lugnande att fokusera på någon annans ev hispighet och oro) och han brukar påtala att ingen vettig människa VILL ha kolikbarn, förstörd sömn, "skita ut en soffgrupp" (citat från Babben Larsson), få sämre med pengar och större ansvar (och det är ungefär så jag brukar tänka också). Den löneförhandlingen skulle du aldrig köpa! ("Se här Herr Johansson på lagret! Var sägs om att bli ekonomichef med personligt ansvar för budgeten? Du får 5000kr mindre i månaden med du kan ju sno en blyertspenna eller två.)

Det är väl klart att vi inte vill något av det där. Jag älskar att sova, gärna i 12 timmar. Jag har aldrig bytt en enda blöja och jag tycker att barn med matklet i ansiktet är småäckligt och inte alls sött. Förlossningen kommer att bli ett mindre helvete och det finns inte en chans att jag stoiskt ska genomlida den utan droger och "tänka på stenålderskvinnorna som minsann gjort det där i årtusenden". Men jag vill ha barn.

Jag vill ha barn. Det är en fullkomligt irrationell känsla, eftersom den går emot allt sans och förnuft. Jag bara vill.

Jag har aldrig varit barnkär, jag springer inte för att titta ned i barnvagnar och de flesta bebisar är fula. Men jag vill. Och precis på samma sätt som alla människor jag bad förklara hur de visste att de ville, så kan jag det inte. Jag vara vill.

Vissa dagar har jag trott att jag bara tror att jag vill, för att jag är kvinna i en viss ålder och förväntas vilja. Andra dagar har känslan varit så stark att jag låst in mig på toaletten mitt under julfirandet med släkten för att gråta över det faktum att jag inte har barn. Jag vill.

Det jag har kommit fram till är att jag på mitt vanliga sätt överanalyserar saker och gör dem svårare än vad det egentligen är. För sanningen är den att jag inte gillar förändringar. Jag gillar inte att träffa nya människor, att byta jobb eller utbildning är läskigt och bör undvikas så långt som möjligt. Men när förändringen är ett faktum så visar det sig alltid att det blev bra och det inte alls var så farligt som jag trodde. Så jag gissar att jag kan lära mig leva med bajsdoft, och fokusera på det som är bra.

Så jag hoppar nu. Det här är vårt tandemhopp, ut i det blå. Förhoppningsvis landar vi med båda fötterna på jorden och med en välutvecklad fallskärm (barn). Känner ni luftdraget?

Scarlett

Det här är okänd mark för mig. Jag tar mina första skälvande steg mot något totalt okänt. Jag har inte en aning om vad jag ger mig in på.

Därför behöver jag någon att hålla i handen. Denna någon är du.

...

Jag har ju Rhett givetvis. Min man som jag älskar, och som utan tvekan är någon att hålla i när åskan går. Inte för att jag är åskrädd men iaf. Men på det här området är han lika mycket gröngöling som jag är, och jag behöver prata av mig någonstans. Därför verkar en blogg vara bästa stället.

...

Jag är Scarlett oHara Butler, gift med Rhett Butler. Vårt hem ser knappast ut som Tara, men det duger. Förhoppningsvis kommer vår tvåa att bli oss ännu mer trångbodd inom något år. Vi tänker nämligen skaffa barn.
Jag vet att "Föräldrar" avskyr när man använder orden "skaffa barn" eftersom man generellt inte kan plocka upp en barnaskara i en affär. Vore det så enkelt hade vi nog övervägt det betydligt tidigare. Tänk att kunna kliva in i en butik, få överösa en säljare med frågor, kolla på olika modeller och dessutom få garanti på kolikfrihet och att det finns ett väl fungerande "Gott uppförande-kit" man kan köpa till. Barnen skulle levereras av UPS istället för genom diverse kroppsöppningar. Betydligt trevligare scenario. Nu går tyvärr inte det så det får bli på det gamla beprövande sättet istället.

Vi har alltså tagit beslutet att skaffa barn. Startskottet har gått (om man vill vara en smula grotesk) och det finns ingen återvändo nu. Ni får förhoppningsvis vara med hela vägen, förutsatt att det faktiskt blir ett barn av det hela. Risken att det blir en alien eller ingenting är ju lika stor. Teoretiskt skulle jag kunna vara gravid nu när jag skriver det här. Vill det sig illa kommer jag aldrig att bli gravid. Troligen kommer facit att visa att vi hamnade någonstans där emellan. Vi får se.