Känslor på bussen

Förr var jag totalt okänslig för sorgliga saker. När alla tjejer grät sig rödögda till Lejonkungen och Titanic så satt jag bredvid oberörd. Jaha, Simbas pappa dog. So what, det är ett tecknat lejon..?
På senare år har jag plötsligt börjat bli känslosam till tv-program och böcker och allt möjligt. Jag har blivit blödig med åren helt enkelt.

Nu vet jag inte om detta har stegrats ett steg till iom sedan Harry flyttat in, men jag på den senaste veckan har jag berörts av de mest galna saker.

1. Jag lyssnar på talbok på nätterna, samt på väg till och från jobbet. För en vecka sedan lyssnade jag på den sista i Hamilton-serien (Jan Guillou). Pierres (en av karaktärerna) dotter är kidnappad och han åker runt bland sina forna vänner i Främlingslegionen för att be dem ställa upp på en räddningsauktion. Och när de börjar prata om kamratskapet i legionen, och att det är klart att de ska hedra sina gamla löften... då får jag tårar i ögonen där mitt på bussen och får bita mig i läppen för att inte börja storgråta. För att det är så fint.


2. Går över till nästa talbok, Harry Potter 1. Denna gång börjar jag nästan gråta på bussen för att Harry och hans vänner pratar fint om vänskap, och sen tänker jag på karaktärer som dör senare i serien. Allt är så fint.



3. Igår kollade jag på ishockey på tv. Malmö mot AIK. På senare tid har jag engagerat mig en hel del i hur det går för Malmö, och efter att de "Bra" spelarna gav sig av när pengarna var slut och klubben fick sätta in ett gäng juniorer som ingen trodde på, och de går in och dominerar, så är jag extra brydd. Vi gick på matchen mot Nybro som de vann med 7-1, och publiktrycket var enormt. SÅ när jag satt där igår framför tv:n och såg 12.000 personer heja och ge MIF stående ovationer så tänkte jag på hur mycket det måste betyda för de uträknade juniorerna att få ett sådant stöd. Och höll på att börja gråta. För det var så fint.



4. När jag gjorde mina naglar för några dagar sedan så satt jag och kallpratade med tjejen som man brukar göra. Eftersom jag var gravidtrött så höll jag på att somna och ville helst inte prata alls, men hon blev mer och mer besvärad över min tystnad, så när vi slutligen kom in på ämnen som tv och familj så kände jag mig tvungen att svara. Jag råkade säga att jag hade en make, och då frågade hon om vi hade barn också. I det läget svarade jag att det var på gång och väntades i oktober. Jag känner henne inte, hon vet praktiskt taget bara mitt förnamn. Det kändes riskfritt att avslöja en sådan sak för en främlig.
Det skulle jag inte ha gjort. Hennes ögon började att lysa och hon gav sig in i en 10 minuter lång utläggning om hur fint det är med barn, hur värt det är med all sömnlöshet och besvär, och när de säger jag älskar dig så förlåter man allt och glömmer alla besvär. Själv ville jag bara döda henne för att hon babblade och höll mig gisslan med mina halvfärdiga naglar så jag var tvungen att lyssna på det fullständigt ointressanta dravlet. Jag bet mig i kinden och fokuserade på "inte vara otrevlig mot folk bara för att de är tråkiga". JAG SKITER VÄL I OM DU ÄLSKAR DINA BARN!!!



Vi kan alltså sammanfatta läget med att jag gråter av rörelse över militärer och hockeyspelare, men får våldsamma tendenser av känslosmetiga berättelser om andras barn.

Nåja jag är inte ensam. När jag berättade det här för en vän igår sa hon att hon ofta blir rörd till tårar av nationalsången. För att det är så fint. Alltid något.

Handlingsplan

På måndagkvällen när jag fått i mig en halv hamburgare och fortfarande på intet sätt smält nyheten att det bor en alien i min mage (Jag kallar honom numera Harry, efter den talbok som rullat hela helgen) så satt jag ingång med att ta tag i mitt liv.

Teststickan:
Vi tog kort på testet, flera stycken. Rhett var säker på att jag skulle spara testet och montera det i något vackert album eller så, men jag kan inte förmå mig att spara en plaststicka som jag urinerat på. Så foto blev det. Testet fick ligga kvar på handfatet till tisdag kväll. Då kände jag att jag nog hade accepterat att det var på riktigt och inte behövde mer synliga bevis.

Maten:
Eftersom jag inte är helt bakom flötet så visste jag givetvis att man inte får äta vad som helst som gravid. Efter att ha läst igenom all info på livsmedelsverkets hemsida så kom jag fram till att jag generellt ska avstå sprit, knark och insjöfisk. Inte särskilt svårt.
Det enda i matväg som kommer att ställa till det för mig är kafferestriktionerna, vikten av att endast äta pastoriserad fetaost och låta bli gravad lax.

Idag kom Rhett hem med en flaska vin och en öl, båda alkoholfria. Min kära make hade uppenbart lyssnat på mig när jag redogjorde för min ambition att testa mig igenom det alkoholfria sortimentet. Det vore så tragiskt att bara dricka saft i nio månader. Alkoholen klarar jag mig utan, jag blir ändå full efter ett glas vin. Men det är trevligt att kunna ta en öl eller dricka något mer festligt som INTE finns på konsum. Ska testa dem till helgen.

Matematik:
En av de första sakerna jag gjorde var att leta reda på en sida där jag kunde räkna ut vilken vecka jag är i (6) och vilket datum utbrytningen beräknas (16 oktober). Jag beklagar att Harry kommer att vara ett höstbarn och ha en sen födelsedag, men det är iaf inte i december. Både jag och Rhett är ju bortskämda med att fylla tidigt på året.
Det är smidigt att räkna veckor iaf, eftersom det bara är att kolla på veckonummret i en kalender och lägga till 1. Jag har redan svårt att räkna ordentligt.

Besiktning:
Den tredje saken jag gjorde på måndagskvällen var att kolla vilken mödravård jag ska till. Jag letade upp telefonnummret och telefontiderna, och idag ringde jag för att boka tid. Kändes ju inte alls krystat.
"Hej jag heter Scarlett oHara Butler och jag är visst gravid. Så jag ska väl ha en tid för inskrivning eller nåt sånt.."
Hon tog kollade datumet för sista mensen, vilken vecka jag var i, om det var första barnet och mina personuppgifter. Fick en tid i slutet av mars, så det blir i vecka 13!
"Är du sjuk?" frågade hon. Jag fattade först inte vad hon menade. Om jag mådde dåligt eller vad. Efter ett tag framgick det att hon frågade efter om jag hade några allvarligare sjukdomar eller tog medicin, men då hade hon redan gått vidare till nästa fråga...

Tydligen så var jag välkommen/berodrad till en hälsoinfo i grupp nästa vecka för att få veta allt om kostråd och träning. Tiden för detta var mellan 10:30-12:00. Mycket lyckad tid när man har jobb. Inte. Dessutom gillar jag inte grupper. Jag försökte fråga lite om innehållet på infon, och om det tog några tester eller så alls den dagen, eller om jag kunde undvika den. Tanten i luren lät skakad och brydd över att jag kunde tänka mig att missa detta. Sen gav hon med sig med en kommentar om att då fick jag ju minsann lära mig allt på egen hand. Hmmm. Jo det ska nog gå bra. Sen skrev hon upp mig på grupptiden, för det lät inte som om jag hade något val, men när jag väl lagt på luren så blev jag anarkist och beslutade mig för att inte gå. Efter en konsultation med Rhett där jag fått min inställning till begivenheten bekräftad så kände jag mig lugn. De får klara sig utan mig.

Delgivning:
Nu är det bara att invänta rätt tillfälle att meddela omvärlden. Helst så vill jag göra det öga mot öga, men det är bara dag 2 efter +:et och jag tycker redan att det är tvångsmässigt svårt att hålla tyst. Vi får se hur det utvecklar sig.

Det har gått två dagar. det känns som om jag redan genomlevt en halv graviditet i tankarna.

I väntan på...vadå?

*Biologi-varning*


Månaderna gick. Från den 29:e september när vi försökte för första gången, förbi jul och nyår utan resultat. I mitten på januari kom den fjärde ägglossningen (vad jag vet iaf) och jag började vara rejält trött på att inget hänt. Fyra månader är givetvis ingenting i sammanhanget, men eftersom jag har noll tålamod när jag väl bestämt mig för saker och ting så kändes det som en evighet.

Onsdagen den 4:e februari skulle det vara dags för ett nytt besked och jag var rätt nedslagen och säker på att det inte skulle bli något nu heller. Tröstade mig med en rejäl 30-årsfest som skulle bjuda på goda drinkar i februari, om det inte blev något.

Den 4:e fick jag lite ont i magen, men det var också allt.
Den 5:e fortfarande lite ont i magen. Jag tolkade det som hånande mensvärk och inget mer.
Den 6:e fyllde jag år och åt god tårta och smaskig paj. Ont i magen, men inget mer.
Den 7:e åt jag/vi upp resterna av pajen och tårtan. Jag skyllde mina nyligen uppflammande blemmor i ansiktet på tårtan. På måndag skulle jag köpa ett test.
Den 8:e hade jag ont i magen. Nu av två orsaker. Nervositet och stress.

Måndag kom. Jag köpte test och gick som en zombie på jobbet. När jag äntligen slutade för dagen mådde jag illa (av nervositet givetvis..) och skyndande hem för att göra testet. Nu, fem dagar över tiden och med en molande magvärk kanske det ändå skulle finnas en chans??

Jag hann knappt få av mig ytterkläderna förrän jag kastade mig iväg för att göra testet. Jag skulle aldrig kunna äta innan jag visste. Testet genomfördes och jag hämtade Rhett. Vi höll om varandra, där framför handfatet, och så vände jag sakta på stickan så att vi kunde avläsa resultatet.

Det var ett plus.

Ett omisskännligt plus, och inget gick att misstolka. Världen stannade. Vi kramades. Gick för att äta middag, båda i lätt chocktillstånd. Vad säger man nu liksom? Firandes med hamburgare och potatismot satt vi där och försökte att greppa vad vi ställt till med. Helt plötsligt hade allt fått en förklaring. Jag var gravid.