12 damer i en bubblande pool

Under inskrivningen på MVC så tvångsrekryterade barnmorskan mig till sjuk-vatten-gymnastik (SVG) på KK. Detta trots att jag påpekade att jag tänkte gå på vänta-barn-vatten-gympa (VBVG) på mitt vanliga träningsställe, så fort min magsäck slutat dansa mauenge runt min kropp. Hon trodde inte på mig.

Sen kom det en remiss till SVG. Den var på onsdgaar klockan 14:00 och kostade 100kr/gång. Inräknat de 2,5 timmar arbetstid jag skulle förlorat, samt resekostnad, hade den träningen kostat mig nästan 400kr/veckan!!! Vad ÄR DET MED mödravården och deras sjukliga besatthet att tvinga kvinnor till meningslösa aktiviteter på arbetstid redan innan vecka 20??

Jag ringde givetvis och tackade nej till platsen. Jag kan träna på kvällstid på mitt vanliga gym för ca 50kr/gång och jag har redan ett träningskort. Sjukgymnasten som tog samtalet var väldigt trevlig och just innan vi la på så sa hon "då skickar jag bara ett remiss-svar tillbaka till din MVC".. Så nu kommer jag få en uppsträckning när jag kommer dit nästa gång. Sabla tjallare.

När så illamåendet blivit bättre bokade jag in mig på ett VBVG-pass. Glad i hågen gick jag dit. Det hör till historien att jag sällan (läs aldrig) visar mig för folki baddräkt så detta var något av ett eldprov bara det.

Det första jag upptäcker är att ALLA andra gravida där är små sulfider med jättemagar!! Jag ser möjligen ut som om jag hade ätit upp någon av de andra deltagarna, men att det är ett barn som gör mig tjock syns inte för en sekund. Alla tittade skeptiskt på mig. Jag kände att de trodde att jag antingen var korkade och hade gått fel, eller var fejk-gravid på samma sätt som en del går in i brudklänningsbutiker och låtsas vara på väg att gifta sig bara för att få prova. Jag tog mig ned i vattnet snabbt som fan.

Nästa upptäckt var att vattnet i normala fall på VBVG är 32 grader varm! Bastuhett mao! Idag hade aggregatet gått sönder och poolen kunde enbart värmas till 24 grader. Jag tyckte att det var friskt och skönt att träna i. De små sköra blommorna som skulle föreställa gravida däremot, blev lamslagna. Hälften gick hem när de fick veta att vattnet var kallt. Fyra avbröt passet och gick in i den varma duschen. Mot slutet av passet frågade ledaren om vi ville strecha i omklädningsrummet istället för poolen och givetvis sa de veka panséerna JA. Så jag fick avsluta passet väl synlig i blötbaddräkt, stechandes i ett trångt omklädningsrum till allmän beskådan. Att jag gick dit igen är en gåta!

Men själva träningen var underbar. Det kändes som att vara 8 år igen och få kasta sig hejdlöst runt i vattnet. När 10 gravida kvinnor börjar göra bensparkar i en pool så svämmar vattnet över åt alla håll, och ytan ser ut som en bubbelpool! Jag log ett fånigt leende under hela passet, så kul var det.

Efter att jag ringt och dubbelkollat att det verkligen inte var några speciella krav på hur långt gången man ska vara för att få gå på passet, så vågade jag mig dit igen. Den här gången var poolen lagom för blommorna, men för varm för mig, även om jag kan stå ut med det. Till min stora glädje så kom denna dag ännu en tjej med bara antydan till mage. Hon var visserligen en tunnis hon också, men man kan inte få allt. Äntligen behöver jag inte känna mig som en idiot!!

Nu är mitt största problem att passet tar slut om några veckor pga sommaruppehåll. Vad fan gör jag då?? Ansluter mig till vattenbalett??

Beat it.

Igår var dagen då vi skulle få vår dom. Hade vi bara inbillat oss (mig) den här graviditeten eller inte?

Tidig morgon stapplade vi upp och fixade till oss för att åka till MVC och besiktigas.
Vi var riktigt trötta båda två, ögonen gick i kors. Vi väntade på taxin som givetvis var sen, och jag började nynna...

Du-du-du-di-du-dum-do-dum-dum...

In i taxi, åka till MVC. In i väntrummet, på med de fula blå skoskydden (Rhett höll nästan inte på att få plats med fötterna i dem) och stega in på motttagningen med svampfötter.
Du-du-du-di-du-dum-do-dum-dum...

They told him don't you ever come around here
Don't wanna see your face, you better disappear
The fire's in their eyes and their words are really clear
So beat it, just beat it

Sitta ner. Vänta. Det går förbi ett antal tanter, alla ser skitsura ut. Tänker att om vi får henne som ser ut som Magica de hex på heroin så går jag hem. Ingen tittar ens på oss och vi börjar undra om vi kommit rätt dag, eller om de helt enkelt föredrar kafferast framför att ta hand om besök. Du-du-du-di-du-dum-do-dum-dum...
Till slut uppenbarar sig vår barnmorska. Hon ser bara halvsur ut. Men det är måndag morgon så det kan jag förstå.

Först fylla i en massa papper som jag redan skulle ha fått hem med posten, vilket jag inte fått. BM ser förvirrad ut. Visade sig att jag varken fått kallelse, frågeformulär eller den fina lilla pappershög som jag skulle fått med posten. Sen frågade hon om jag varit på infoträfffen. När jag sa nej blev hon ännu mer förvirrad. Tänk vad lite anarki kan skaka om..

You have to show them that you're really not scared
You're playin' with your life, this ain't no truth or dare
They'll kick you, then they beat you, Then they'll tell you it's fair
So beat it, but you wanna be bad

Alla frågor man ska svara på är humor. Ett papper om alkoholintag FÖR ETT ÅR SEDAN!! Hur fan ska jag komma ihåg det? Jag dricker rätt sällan. Jag tänkte att det är bättre att jag tar till i överkant så de inte tror att jag ljuger. Jag fick 3 poäng. Upp till 6 poäng är uppenbarligen normalt. Till och med MVC tycker att jag dricker för lite.

They're out to get you, better leave while you can
Don't wanna be a boy, you wanna be a man
You wanna stay alive, better do what you can
So beat it, just beat it

Rhett fick ett uppfostrande papper om alla krämpor man kan ha som gravid. Han förstod verkligen inte varför han fick detta uppbyggliga papper. Det fick jag förklara på hemvägen. Det är för de män som inte fattar att det är jobbigt att vara gravid, och som tycker att deras fruar kan fortsätta knäskura golvet och hålla käft. De behöver ett papper från sjukvården.

Själv hade jag stora problem med att komma ihåg ens hälften av de graviditetskrämpor och tecken jag har. När hon frågade så mindes jag illamående. Så började hon räkna upp en massa, och jag kom på att jag ju hade problem med lukter, trötthet, halsbränna, molvärk. Jag missade att berätta om näsblod och täppt i näsan. Efter min uppvisning av "graviditets-förträngning" tror jag att hon ångrade att hon inte gett papperet till mig istället.


You better run, you better do what you can
Don't wanna see no blood, don't be a macho man
You wanna be tough, better do what you can
So beat it, but you wanna be bad

Blodtryck, urinprov och blodprov. Jag hatar blodprov. Har träffat på idioter som gräver runt med nålen i armen, vilket gör svinont. Så jag ger henne en förmaning om att hon får testa att sticka, men INTE gräva runt. Hon sticker, inget blod. se där jag sa ju att ni inte skulle hitta någon åder. De gömmer sig vid hot om tappning. Det blev stick i fingret istället och jag får hälsa på labb för ett blodprov senare i veckan. Kunde varit värre.

Sen sa hon att vi skulle få kallelse till ultraljud, och att jag skulle ringa henne när jag känner en fisk i magen, efter vecka 20. med tanke på hur många förstföderskor som missar att de har värkar i 9.e månaden så tycker jag att det är fullständigt rubbat att be samma förstföderskor att känna av en "liten fisk i magen". Men det är ju bara jag.

Sen åkte vi hem och sov. Jag sjunger fortfarande på Du-du-du-di-du-dum-do-dum-dum...

Fan ta dig Magnus Uggla

Två personer i min närhet har under sin graviditet mått rejält illa i 9 månader. Det var min fasa när jag inledde det här, att det skulle gå så för mig också.

Nu har jag klarat mig hyfsat bra. Sedan vecka 5 ungefär mår jag konstant illa så att det stör mig och jag vill hålla fast mig i stolen och panikandas. Problemet är att när man gjort det en hel helg så är man ganska slut. Att försöka möta det med "små mål mat, och äta ofta" gick inte alls. Jag åt konstant en hel helg, men mådde ändå skit. 10 min efter varje mål kändes det hyfsat, sen var det kört igen.

Så, efter min pregnancy-bootcamp-weekend-from-hell totg jag en taxi ned till apoteket och köpte Prostafen. Sen fick jag livet tillbaka. Jag är nu i vecka 11, och det sägs att för de flesta så avtar illamåendet efter vecka 12. Jag hoppas på det.

Det känns inte klockrent att behöva äta tabletter varje dag, men jag "känner efter" två gånger om dagen, och NEJ det går inte utan dem. Så det blir en karta till, och en till. Fass, Apoteket, Sjukrådgivningen samt BVC:s samlade websida rekomenderar Prostafen och säger att det inte är någon fara. Tabletterna har funnits i 16 år, gravida har ätit dem sedan dess. Om tabletterna hade orsakat tentakler eller rutig hud så hade de vetat det för länge sedan. Men likt förbannat så ska man ha dåligt samvete för att man inte är en "god gravid" container och lider istället...

Häromdagen hade Rhett lagat middag. Hamburgare. Gott. prolemet är att vår köksfläkt är värdelös och mest låter. det var stekos i hela lägenheten när jag kom hem. Jag fick springa in i vardagsrummet, slänga upp fönstret och stå där i 20 minuter innan jag vågade röra mig därifrån.

Men visst är det underbart att vara gravid!? Man blir så vacker, det lyser om en, livet får en ny mening och yadiyadiya...

Jag tror att gravditet och förlossning är universums sätt att se till att du uppskattar dina barn. På samma sätt som med semestrar. INGEN kommer hem från en semester och säger att det inte var superbra och att allt var underbart! Har de tagit ledigt från jobbet, betalat 30.000kr, suttit bredvid en vitlölksstinkade kärring i 7 timmar på ett trångt flygpan där de fått betala extra för att ha med sig bagage... då tänker de så fan heller erkänna att det inte var värt det!!

Så, har man gått igenom det sunkiga helvetet som kallas graviditet och förlossning så kommer ingen att ens nudda vid tanken på att det inte var värt det.

(Man kan vara cynisk som gravid också. Det talas inte om det, för det är inte fint, och gravida kvinnor som på sin höjd skratta åt saker som "den röda teletubbien ramlade så skojsigt på gräset" och tänka väna tankar. Men det är på låtsas. Bakom den vackra gravid-glorian döljer sig en kvinna som helst av allt vill se Magnus Uggla gå igenom vedflisen i "Fargo" för att han någonsin kom på att skriva en låt om illamående.)

Känslor på bussen

Förr var jag totalt okänslig för sorgliga saker. När alla tjejer grät sig rödögda till Lejonkungen och Titanic så satt jag bredvid oberörd. Jaha, Simbas pappa dog. So what, det är ett tecknat lejon..?
På senare år har jag plötsligt börjat bli känslosam till tv-program och böcker och allt möjligt. Jag har blivit blödig med åren helt enkelt.

Nu vet jag inte om detta har stegrats ett steg till iom sedan Harry flyttat in, men jag på den senaste veckan har jag berörts av de mest galna saker.

1. Jag lyssnar på talbok på nätterna, samt på väg till och från jobbet. För en vecka sedan lyssnade jag på den sista i Hamilton-serien (Jan Guillou). Pierres (en av karaktärerna) dotter är kidnappad och han åker runt bland sina forna vänner i Främlingslegionen för att be dem ställa upp på en räddningsauktion. Och när de börjar prata om kamratskapet i legionen, och att det är klart att de ska hedra sina gamla löften... då får jag tårar i ögonen där mitt på bussen och får bita mig i läppen för att inte börja storgråta. För att det är så fint.


2. Går över till nästa talbok, Harry Potter 1. Denna gång börjar jag nästan gråta på bussen för att Harry och hans vänner pratar fint om vänskap, och sen tänker jag på karaktärer som dör senare i serien. Allt är så fint.



3. Igår kollade jag på ishockey på tv. Malmö mot AIK. På senare tid har jag engagerat mig en hel del i hur det går för Malmö, och efter att de "Bra" spelarna gav sig av när pengarna var slut och klubben fick sätta in ett gäng juniorer som ingen trodde på, och de går in och dominerar, så är jag extra brydd. Vi gick på matchen mot Nybro som de vann med 7-1, och publiktrycket var enormt. SÅ när jag satt där igår framför tv:n och såg 12.000 personer heja och ge MIF stående ovationer så tänkte jag på hur mycket det måste betyda för de uträknade juniorerna att få ett sådant stöd. Och höll på att börja gråta. För det var så fint.



4. När jag gjorde mina naglar för några dagar sedan så satt jag och kallpratade med tjejen som man brukar göra. Eftersom jag var gravidtrött så höll jag på att somna och ville helst inte prata alls, men hon blev mer och mer besvärad över min tystnad, så när vi slutligen kom in på ämnen som tv och familj så kände jag mig tvungen att svara. Jag råkade säga att jag hade en make, och då frågade hon om vi hade barn också. I det läget svarade jag att det var på gång och väntades i oktober. Jag känner henne inte, hon vet praktiskt taget bara mitt förnamn. Det kändes riskfritt att avslöja en sådan sak för en främlig.
Det skulle jag inte ha gjort. Hennes ögon började att lysa och hon gav sig in i en 10 minuter lång utläggning om hur fint det är med barn, hur värt det är med all sömnlöshet och besvär, och när de säger jag älskar dig så förlåter man allt och glömmer alla besvär. Själv ville jag bara döda henne för att hon babblade och höll mig gisslan med mina halvfärdiga naglar så jag var tvungen att lyssna på det fullständigt ointressanta dravlet. Jag bet mig i kinden och fokuserade på "inte vara otrevlig mot folk bara för att de är tråkiga". JAG SKITER VÄL I OM DU ÄLSKAR DINA BARN!!!



Vi kan alltså sammanfatta läget med att jag gråter av rörelse över militärer och hockeyspelare, men får våldsamma tendenser av känslosmetiga berättelser om andras barn.

Nåja jag är inte ensam. När jag berättade det här för en vän igår sa hon att hon ofta blir rörd till tårar av nationalsången. För att det är så fint. Alltid något.

Handlingsplan

På måndagkvällen när jag fått i mig en halv hamburgare och fortfarande på intet sätt smält nyheten att det bor en alien i min mage (Jag kallar honom numera Harry, efter den talbok som rullat hela helgen) så satt jag ingång med att ta tag i mitt liv.

Teststickan:
Vi tog kort på testet, flera stycken. Rhett var säker på att jag skulle spara testet och montera det i något vackert album eller så, men jag kan inte förmå mig att spara en plaststicka som jag urinerat på. Så foto blev det. Testet fick ligga kvar på handfatet till tisdag kväll. Då kände jag att jag nog hade accepterat att det var på riktigt och inte behövde mer synliga bevis.

Maten:
Eftersom jag inte är helt bakom flötet så visste jag givetvis att man inte får äta vad som helst som gravid. Efter att ha läst igenom all info på livsmedelsverkets hemsida så kom jag fram till att jag generellt ska avstå sprit, knark och insjöfisk. Inte särskilt svårt.
Det enda i matväg som kommer att ställa till det för mig är kafferestriktionerna, vikten av att endast äta pastoriserad fetaost och låta bli gravad lax.

Idag kom Rhett hem med en flaska vin och en öl, båda alkoholfria. Min kära make hade uppenbart lyssnat på mig när jag redogjorde för min ambition att testa mig igenom det alkoholfria sortimentet. Det vore så tragiskt att bara dricka saft i nio månader. Alkoholen klarar jag mig utan, jag blir ändå full efter ett glas vin. Men det är trevligt att kunna ta en öl eller dricka något mer festligt som INTE finns på konsum. Ska testa dem till helgen.

Matematik:
En av de första sakerna jag gjorde var att leta reda på en sida där jag kunde räkna ut vilken vecka jag är i (6) och vilket datum utbrytningen beräknas (16 oktober). Jag beklagar att Harry kommer att vara ett höstbarn och ha en sen födelsedag, men det är iaf inte i december. Både jag och Rhett är ju bortskämda med att fylla tidigt på året.
Det är smidigt att räkna veckor iaf, eftersom det bara är att kolla på veckonummret i en kalender och lägga till 1. Jag har redan svårt att räkna ordentligt.

Besiktning:
Den tredje saken jag gjorde på måndagskvällen var att kolla vilken mödravård jag ska till. Jag letade upp telefonnummret och telefontiderna, och idag ringde jag för att boka tid. Kändes ju inte alls krystat.
"Hej jag heter Scarlett oHara Butler och jag är visst gravid. Så jag ska väl ha en tid för inskrivning eller nåt sånt.."
Hon tog kollade datumet för sista mensen, vilken vecka jag var i, om det var första barnet och mina personuppgifter. Fick en tid i slutet av mars, så det blir i vecka 13!
"Är du sjuk?" frågade hon. Jag fattade först inte vad hon menade. Om jag mådde dåligt eller vad. Efter ett tag framgick det att hon frågade efter om jag hade några allvarligare sjukdomar eller tog medicin, men då hade hon redan gått vidare till nästa fråga...

Tydligen så var jag välkommen/berodrad till en hälsoinfo i grupp nästa vecka för att få veta allt om kostråd och träning. Tiden för detta var mellan 10:30-12:00. Mycket lyckad tid när man har jobb. Inte. Dessutom gillar jag inte grupper. Jag försökte fråga lite om innehållet på infon, och om det tog några tester eller så alls den dagen, eller om jag kunde undvika den. Tanten i luren lät skakad och brydd över att jag kunde tänka mig att missa detta. Sen gav hon med sig med en kommentar om att då fick jag ju minsann lära mig allt på egen hand. Hmmm. Jo det ska nog gå bra. Sen skrev hon upp mig på grupptiden, för det lät inte som om jag hade något val, men när jag väl lagt på luren så blev jag anarkist och beslutade mig för att inte gå. Efter en konsultation med Rhett där jag fått min inställning till begivenheten bekräftad så kände jag mig lugn. De får klara sig utan mig.

Delgivning:
Nu är det bara att invänta rätt tillfälle att meddela omvärlden. Helst så vill jag göra det öga mot öga, men det är bara dag 2 efter +:et och jag tycker redan att det är tvångsmässigt svårt att hålla tyst. Vi får se hur det utvecklar sig.

Det har gått två dagar. det känns som om jag redan genomlevt en halv graviditet i tankarna.

I väntan på...vadå?

*Biologi-varning*


Månaderna gick. Från den 29:e september när vi försökte för första gången, förbi jul och nyår utan resultat. I mitten på januari kom den fjärde ägglossningen (vad jag vet iaf) och jag började vara rejält trött på att inget hänt. Fyra månader är givetvis ingenting i sammanhanget, men eftersom jag har noll tålamod när jag väl bestämt mig för saker och ting så kändes det som en evighet.

Onsdagen den 4:e februari skulle det vara dags för ett nytt besked och jag var rätt nedslagen och säker på att det inte skulle bli något nu heller. Tröstade mig med en rejäl 30-årsfest som skulle bjuda på goda drinkar i februari, om det inte blev något.

Den 4:e fick jag lite ont i magen, men det var också allt.
Den 5:e fortfarande lite ont i magen. Jag tolkade det som hånande mensvärk och inget mer.
Den 6:e fyllde jag år och åt god tårta och smaskig paj. Ont i magen, men inget mer.
Den 7:e åt jag/vi upp resterna av pajen och tårtan. Jag skyllde mina nyligen uppflammande blemmor i ansiktet på tårtan. På måndag skulle jag köpa ett test.
Den 8:e hade jag ont i magen. Nu av två orsaker. Nervositet och stress.

Måndag kom. Jag köpte test och gick som en zombie på jobbet. När jag äntligen slutade för dagen mådde jag illa (av nervositet givetvis..) och skyndande hem för att göra testet. Nu, fem dagar över tiden och med en molande magvärk kanske det ändå skulle finnas en chans??

Jag hann knappt få av mig ytterkläderna förrän jag kastade mig iväg för att göra testet. Jag skulle aldrig kunna äta innan jag visste. Testet genomfördes och jag hämtade Rhett. Vi höll om varandra, där framför handfatet, och så vände jag sakta på stickan så att vi kunde avläsa resultatet.

Det var ett plus.

Ett omisskännligt plus, och inget gick att misstolka. Världen stannade. Vi kramades. Gick för att äta middag, båda i lätt chocktillstånd. Vad säger man nu liksom? Firandes med hamburgare och potatismot satt vi där och försökte att greppa vad vi ställt till med. Helt plötsligt hade allt fått en förklaring. Jag var gravid.